Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNOLLRA knol3ra2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
a) (vard., föga br.) i fråga om hår: lock; jfr KNORLA, sbst. 1 a. Hans hår .. höjde sig alltid sjelfmant i en krans af små oförlikneliga knollror. Almqvist Smar. 107 (1845). LoW (1889).
2) (†) ojämnhet, bula. (Sv.) knullra, (lat.) tuber. Schroderus Comenius Reg. (1639). BtFinlH 2: 362 (1671).
1) (vard.) till 1 a, om hår (l. skägg): krusig, lockig; om person l. djur l. skinn: försedd med krusigt l. lockigt hår. Rudbeck Atl. 1: 23 (1679). Gamle Carl Johan på gångaren satt / Knollrig, energisk och fager. Sehlstedt 3: 62 (1864, 1867). En .. mössa af något isgrått och knollrigt skinn. Heidenstam Folkung. 1: 211 (1905). En knollrig karl. Procopé Vers 25 (1909). Bergman JoH 138 (1926). jfr LJUS-, SVART-, TÄT-KNOLLRIG.
2) (vard., föga br.) knutig, knölig, skrynklig, ojämn; äv.: knotig; jfr KNOLLRA, sbst. 2. (Sv.) Knullrott. (t.) Uneben. Schroderus Dict. 179 (c. 1635). Några gamla och knollriga äpple- och päronträd. Norlind Hell 2: 132 (1913). Skalet (på tofslärkeäggen) är grövre, mera knollrigt ojämnt än hos sånglärkeäggen. Rosenius SvFågl. 1: 252 (1918).
Avledn.: knollrighet, r. l. f.
Spalt K 1638 band 14, 1936