| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KVALM kval4m, n. (VetAH 1740, s. 477, osv.) ((†) r. l. m. Schroderus Liv. 343 (1626), Bäckström Skald. 107 (1860)); best. -et (ss. r. l. m. -en, äv. att hänföra till sg. kvalme); pl. = (ss. r. l. m. -er Schroderus Albert. 3—4: 129 (1638), Tiselius Vätter 2: 73 (1730)); förr äv. KVALME, r. l. m.; best. -en (jfr ovan); förr äv. KVALMA, r. l. m. l. f.; best. -an.
1) (numera föga br.) kväljning(ar), äckel, illamående; äv. i uttr. kvalm i magen; förr äv. om dunster som antogos stiga upp från magen (underlivet) till hjärnan o. frambringa illamående o. d. IErici Colerus 2: 235 (c. 1645). Hildebrand MagNat. 46 (1650). Rosenstein BarnSj. 75 (1764). Nu kommer qvalmet efter gästabudet. Hagberg Shaksp. 3: 43 (1848). Nardus, som åstadkommer kvalm. Selander Wilde DorG 182 (1905). Östergren (1931; angivet ss. numera mindre vanl.).
2) med dunster (fuktighet l. starka dofter) fylld (varm) luft som kännes tung l. tryckande (o. kväljande); kvav o. osund luft; tryckande värme; äv. om tung (o. kväljande) doft. Tersmeden Mem. 3: 224 (1744). Om vid middags-solens strålar / Hiorden utaf qualm förgås. Envallsson Kung. 52 (1784). Sommarluftens tunga kvalm. Heidenstam Alienus 3: 95 (1892). Sitt kvalm jasminers ånga strör / ifrån buskagen utanför. Fröding Stänk 62 (1896). I hässjornas ångande kvalm. Karlfeldt FridLustg. 47 (1901). Att få komma ut .. från kvalmet i stan. Hök MGrann. 87 (1929). När .. inte en nypa frisk luft får smyga in i kupéns kvalm. AB(A) 1934, nr 233, s. 6. (†) Om .. (lungorna) ej så liuft och stadigt monde flechta / Tå måtte Menniskian af Qwalmen snart försmechta; / Then blåås-Belg pustar up och slekker Hiertatz Heeta. Spegel GW 254 (1685).
3) i mer l. mindre bildl. l. i överförd anv. av 2. Liljestråle Fid. 1179 (1797). Det qvalm, som just nu förtynger vår politiska luftkrets. Crusenstolpe Mor. 1: 292 (1840). Fegt till hofvets kvalm han smög / från sångens fria lag. Fröding NDikt. 122 (1894). Det dekadenta nöjeslivets osunda kvalm. Segerstedt Händ. 27 (1923, 1926). — särsk.
a) (i vitter stil, mera tillf.) om betryckt l. olustbetonat, förr äv. upphetsat sinnestillstånd. Hjertats ångst och qvalm. Bellman (SVS) 1: 178 (c. 1775, 1790). Dens. SkrNS 2: 61 (1776). Det kvalm, som kommit i ett mänskligt sinne, lättar ej så gärna. Siwertz JoDr. 34 (1928).
b) (†) närmande sig bet.: dvala. Den söta qvalm af den liufvaste sömn löper aldrig behageligare öfver förtyngda ögon .. än dessa smickrande ord inträngde sig i mitt hierta. Mörk Ad. 1: 21 (1742).
4) (†) ånga, utdunstning, dunst, imma, töcken; rök; os; äv. om rökmoln o. d.; äv. mer l. mindre bildl. Schroderus Liv. 343 (1626). (Vintermolnen) med theras snöö, kyld, fuchtighet och qwalma. Schück Wivallius 1: 183 (i handl. fr. 1632). Een warm Quallma eller Dunst. RelCur. 105 (1682). Den upstigande qvalmen (ur kolmilan). Wallner Kol. 7 (1746). Molnen simma, / Qualm och dimma / Bådar solens bleka strimma. Bellman (SVS) 1: 117 (c. 1775, 1790). Uti ett qvalm af rök han insveps rundtomkring. 2SAH 3: 240 (1803, 1807). Lysander Almqvist 33 (1878; i bild).
KVALMAKTIG, adj. (†)
1) till 1, om mage: som är sådan att man har illamående l. kväljningar. Palmchron SundhSp. 89 (1642).
Spalt K 3323 band 15, 1938