| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VANKA vaŋ3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (numera bl. tillf., Linc. Vv 5 a (1640) osv.); -ARE (numera bl. tillf., Almqvist Törnr. 1: 28 (1839) osv.).
1) röra l. förflytta sig; särsk. (o. numera bl.) om person (l. djur): gå l. vandra l. ströva (omkring) mer l. mindre planlöst; förr äv. dels: bege sig (ngnstans), dels närmande sig l. övergående i bet.: uppehålla sig (se c). Ath thee köpmen .. icke skwle tilstædiass ath vanka eller driffwa öffwer landit. G1R 4: 34 (1527). Måga haffuande Qwinnor lära, at the .. icke wancka och wandra, uthan hålla sig vthi stillheet. Elimæus ALonicer B 1 a (1613). (Det) ähr större plaisijr uthi lundar och skogar vancka, än i de öde stenhusen. UHiärne Vitt. 37 (1668). Däräst någon min åhörare .. någon lijten erkändzlo wijsat, har iag som andra Pastores det med tacksamheet emoottaget, hoppas att gordt dem så godt igen, tå de vankat till Prästegården. VDAkt. 1722, nr 463. Midt på gården vankade några feta ankor. Geijerstam Strömoln 13 (1883). Jag fick plötsligt se honom vanka framför mig med släpande steg och hakan nedsjunken mot bröstet. Bergdahl Antip. 121 (1906). På gatan utanför styrelserummet vankade upphetsade TV-team och reportrar. DN 29/12 1993, s. C2. — jfr GENOM-, KRING-VANKA. — särsk.
a) (†) om sak (jfr 2): vara i rörelse l. föras (fram o. tillbaka l. hit o. dit); särsk. om fartyg. Strax isen ær åff gången och skipen byginne ath vanke. G1R 4: 267 (1527). At ther vancka fast breff aff danske, emellan the prester ther boo i thenne landzende och bispen i lincöping och hans partij. G1R 6: 260 (1529). Skärijebåthe(n), som pläghede wancka her vthe I skären. SkeppsgR 1543, s. 36. Ögat förtjust mellan blommorna vankar. Tegnér (TegnS) 1: 261 (c. 1805). Molnen grå / Vanka, gå. Geijer Skald. 135 (1835). Bååth GrStig. 66 (1889).
b) i vissa uttr.
α) i sådana uttr. som vanka av och an (jfr AV II 1 c anm. 1:o) l. fram och tillbaka (jfr FRAM 3 a). Ath ther plega monge wore fiender wanka genom ederss landzenda åff och till ååt Norige. G1R 8: 181 (1533). Stundom ligga .. (vargarna) helt fredligt i sin med galler tillslutna håla, men det händer också, att de vanka oroligt fram och till baka. Lundin Alp. 143 (1883). I väntan på att Ulla skulle plocka upp henne vankade hon av och an på parkeringen. Wahlberg FrusLiv 293 (2003).
β) i sådana uttr. som gå och vanka (jfr GÅ I 2 p κ). At the dödas siälar icke måtte gå och wåncka, höllo the Siälemesza och Graffööl. Schroderus Comenius 964 (1639). Det angår inte mej, hvarför Magistern går här och vankar sent på qvällarna. Jolin MSmith 105 (1847). Jag går och vankar, utan att nånsin öppna munnen. Wulff Leopardi 37 (1913).
c) (†) (under rörelse) uppehålla sig l. vistas l. leva (på en viss plats l. inom ett visst område); ibland med mer l. mindre tydlig anslutning till VANKAS a, b. Iach är .. som en nathstäffwa som ecke torss wara framme om daghen, vtan är j ödhes hwss ther intit folk wankar. OPetri 1: 112 (1526). Hofskrytare, ridderrödh och trappedragare, hwilke gemeenligen j hof lefwerne pläge wanka och sitt hemwist hafwe. Skytte Und. C 7 a (1604). Ett stort creatur, som lefwer och wanckar vnder jorden. UHiärne 2Anl. 373 (1706). Hvar i världen jag vankar, / till dig hvar natt i sällsam tropp / gå mina tysta tankar. Geijerstam Sat. 4 (1892).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1. PJGothus Böön. H 1 a (1572). Dee klagemåhl, som allmenneligen wancka emellan huusbönder och Tiänstefolck. RARP 4: 244 (1649). Roth har i decennier vankat kattlikt kring sitt oåtkomliga jags heta gröt. DN 19/12 1988, s. 4. — särsk.
a) (†) om tro l. sinnelag o. d.: svikta l. vackla (se d. o. 2 a). Statt migh trooligha bij, såå att troon icke wankar i migh. PJGothus Böön. k 1 b (1572). Lät eÿ tit sinne wancka, / blÿff altidh then tu ähr. Visb. 3: 154 (1651). Jag skall i denna fasans stund ej bäfva, / Ej tveka, vanka, falla. Almqvist Luna 105 (1835).
b) (†) om pengar l. valuta o. d.: cirkulera. Epter thet .. godt myndt beginner wancka igen i riigeth som for klyppinga skuldt i nogen tiidt forstunget war, wilia (osv.). G1R 1: 202 (1524). Efter här nu inte peninger vanka och köpmennen so illa blifva betalte, haffver man hvarken credit eller lofven mehr. OxBr. 5: 92 (1616). Att ehuru .. i alla Land, där godt mynt vankar, vanligtvis också är godt köp .. så skedde dock tvärtom i Sverige. Hallenberg Mynt 149 (1798).
c) (†) om nyhet l. upplysning l. rykte o. d.: vara i svang l. omlopp, cirkulera, spridas; jfr GÅ I 7. Ath mykit onyttugt tall haffuer wanckath j thetta forlidtna aar j blandh then menigeman. G1R 2: 41 (1525). Hvad här vanker för tijender framdeles, skall dig väl bliffua tilkennagiffuidt. AOxenstierna 2: 38 (1612). Jemte .. straffande varningar till Ridderskapet och Adeln och fogdarne, förehöll ock Gustaf .. menigheten det otillbörliga snack och knot, som bland dem hördes och vankade. Strinnholm Vas. 3: 398 (1823).
d) (†) om (smittsam) sjukdom o. d.: grassera (se d. o. 2 b), härja; jfr GÅ I 8. Ther skal pestilentia och blodh wanka jbland tigh. Hes. 5: 17 (Bib. 1541). När besmittelighe Siwkdomar wancka, at man medh Läkedomar .. sigh förwarer. Paulinus Gothus ThesCat. 74 (1631). Posten 1769, s. 829.
VANKA OM. (†) vanka omkring. Ling BlotSven 33 (1824). Anton Andersson vankar om i en stilla, naiv glädje. Lundegård Stormf. 12 (1893). —
VANKA OMKRING10 04, äv. KRING4. vankande gå omkring. PrivSvStäd. 3: 310 (1576). Palmær och jag vankade omkring, utan att veta, hvad vi skulle taga oss före. Svanberg RedLefn. 91 (1882). jfr kringvanka. —
VANKA UT10 4. vankande förflytta sig ut (ngnstans). Ekblad 418 (1764). Så vanka de ut i den bistra kölden. Hedin Pol 2: 548 (1911).
Spalt V 261 band 37, 2014