Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÄTTLA, v.; utom i inf. anträffat bl. i pr. -ar (Fernow Värmel. 153 (1773)) l. -er (Hermelin DuFour A 8 a (1683)). (äv. æ-)
Etymologi
[fsv. ätla; motsv. fd. ætle, fvn., nyisl. ætla (nor. etle, esle); till den stam som äv. föreligger i AKT, sbst.3, o. AKTA, möjl. till den rot som föreligger i ÖGA; åtm. i språkprovet från 1643 föreligger trol. litterärt lån från isl.]
(†) avse (se d. o. II 2 a) ((att göra) ngt) (jfr ÄMNA 5); äv. dels i liktydig refl. anv., dels: avse (se d. o. II 2 b) (ngt åt ngn) (jfr ÄMNA 4). Stiernhielm Fateb. E 4 a (1643). Om iag dätta ämne så bredt som däsz wichtighet synes fodra wille uthambra, skulle iag i stället för några blad allenast, iag åt tig ättler begynna at skriwa många böcker. Hermelin DuFour A 8 a (1683). Jag ättlar mig resa. Fernow Värmel. 153 (1773).

 

Spalt Ä 455 band 39, 2023

Webbansvarig