| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFPLATTA a3v~plat2a, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
— jfr PLATTA AF.
1) tr.: gm aflägsnande af det uppskjutande l. ojämna göra (ngt kullrigt) platt(are). Wikforss (1804, under abplatten). (Urinstenarna) slipa .. och afplatta de ytor som ligga emot hvarandra. Berzelius Kemi 6: 469 (1830). — refl.: blifva platt(are) l. mindre kuperad; afjämnas. Vid fortsatt långvarigt stående afplattar sig fotens hvalf och s. k. plattfot uppstår. Hallin Hels. 1: 235 (1885). (Taurus’) norra sluttningar .. afplatta sig småningom till .. högslätt. Alexanderson i NF 15: 1437 (1891). — AFPLATTAS i intr. bet. = refl. Emellan Eklanda och Ljung .. afplattas sandkullarne. Hisinger 6: 68 (1837). — i p. pf. ss. adj. Neder om Norska Fjäll-ryggen .. finnes afplattat myr- och sid-ländt land. Gissler Intr. i VetA 1751, s. 2. (Jorden) är litet afplattad under Polerna. Nordenschöld i VetAH 19: 78 (1758). jfr: Granit-artade hälle-arter .. bilda, merendels i afplattade kullriga former, bergen (i Skandinavien). Geijer II. 1: 5 (1825). naturv.: Framfötterna (hos hvalfiskarna) äro afplattade samt förändrade till ett slags åror. Tigerstedt P. Bert 1: 55 (1881). Bakhufvudet (på indianerna) är föga afrundadt, ofta afplattadt. Almkvist i NF 7: 516 (1883).
2) (†) intr.: blifva platt(are); afjämnas. Jordens rätta figur skal mer och mer afplatta ifrån æquator til polerne. Melanderhjelm 1: 229 (1795).
Spalt A 406 band 1, 1898