| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFPRÄGLA a3v~prä2gla (se för öfr. PRÄGLA), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.).
1) gm prägling (med stämpel) afbilda l. framställa (ngt). (Örten Silphion) odlades kring (staden) Kyrene .. och var afpreglad på dess mynt. Palmblad Fornk. 1: 226 (1844). Kindblad (1867). — i bild. Den fräcka brånad, som med falska stämplar / Afpräglar Guds beläte. Hagberg Shaksp. 9: 130 (1850).
2) bildl.: lämna ett troget aftryck af, (i sinnlig form) gifva en klar o. bestämd afspegling l. yttring af (ngt osinnligt). Wallin Rel. 2: 62 (1818, 1827). Ej kunde Han sin kraft afpregla så / I Verldsalltet, att ej Hans Ord förblifvit / Oändligt upphöjdt öfver allt ändå. Lovén Dante 3: 110 (1857). — pass. i intr. bet.: afbildas, afspeglas, uppenbara sig, finna sitt uttryck (i ngt). Hela ett folks bildning, vanligtvis äfven dess lynne, alla dess själs anletsdrag afpräglas i språket. Tegnér 3: 292 (1827). Kristi lära är likasom lefvande förestäld (dvs. framställd) och afpräglad i hela hans väsende. Dens. 4: 106 (1830). De gamles uppfattning af naturen och dess alster måste afpräglas i dessas namn. Fries Utfl. 1: 113 (1843). Hans milda, glada, menniskovänliga anda .. (var) afpreglad i hans skrifter. Beskow hos Valerius 1: LX (1855). — refl. = pass. i intr. bet. Denna ädla, orubbliga frimodighet .. afpreglade sig i hela Hans väsende. Wallin 1 Pred. 1: 385 (c. 1830?). Strinnholm Hist. 2: 253 (1836). Själens sjuka tillstånd afpreglade sig äfven i ynglingens yttre. Rydberg Frib. 282 (1857, 1866).
Spalt A 412 band 1, 1898