| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANFÖRA an3~fö2ra, äfv. ~fœ2ra (a`nföra Weste), v. -för, -förde, -fört, -förd; se för öfr. FÖRA. vbalsbst. -AN (föga br., Törngrenska målet 352 (1802), Weste (1807), Dalin (1850)), -ANDE (se d. o.), -ELSE (se d. o.), -ING (se d. o.), -NING (se d. o.), -SEL (†, Dalin Hist. 2: 819 (1750) m. fl.; se äfv. under 1 a, 2 g); -ARE (se d. o.), -ARINNA (se d. o.), -ERSKA (se d. o.).
— jfr FÖRA AN.
1) (†) om handlingen att förflytta l. föra ngt l. ngn fram mot l. fram till l. inför ngt l. ngn: framföra, föra. (Han) begynte .. at anföra på (dvs. mot) Murarna och Tornen stormstocken (dvs. murbräckan). Schroderus Liv. 609 (1626). — särsk.
a) [jfr holl. hout aanvoeren, t. steine anführen] framforsla. Steens och Träwärckes anförszel. Fortifik.-ordn. 1695, 7: 10.
b) närmande sig 2 c. Sedhan (de romerska sändebuden efter återkomsten själfva haft företräde,) anförde the Konungarnas .. Legater in för Rådhet. Schroderus Liv. 703 (”683”) (1626). I följande Ordning blifwer Vptoget (dvs. tåget, processionen) anfört. Stiernhielm Virt. H 2 a (1650).
2) om handlingen att ss. ledare l. befälhafvare dels gå i spetsen för, dels öfver hufvud bestämma l. reglera ngns l. ngts gång l. rörelse l. verksamhet.
a) (numera knappast br.) (gå före o.) visa vägen.
α) eg.: vara vägvisare l. ciceron för; ledsaga, föra. (Om Antiokus öfverginge till Grekland, skulle han där finna) the Etolier vthi Rustning och wapn, .. the ock beredde woro honom bådhe anföra och föregå. Schroderus Liv. 529 (1626). Et folk, som nu ville anföra dem til fruktbarare Länder. Dalin Hist. 1: 295 (1747); jfr c. Jag skall anföra dig, om du tillåter mig; ty jag vet utantill hvarest alla .. torp finnas belägna. Almqvist Tre fruar 2: 190 (1842). — särsk.
α’) med afs. på djur: valla. Anföra Boskapen. Granatenflycht Telemack 148 (1721).
β’) närmande sig β: vägleda. (Då Rosenstein,) anförd af Sergell, bland den bildande konstens odödliga minnesmärken, beundrade .. forntidens sköna idealer. Enberg i SAH 11: 282 (1825). — i bild. Huru lätt är icke Christendoms vägen, när man der uppå blifvit anförd ifrån barna-åren. Bælter Jesu hist. 5: 467 (1759).
β) bildl.: vägleda, handleda; undervisa; stundom: visa till rätta, orientera. Muræus 2: 274 (1648). Den gunstige (i byggnadskonsten mindre kunnige) Läsaren .. wil jag korteligen anföra genom en afritning. Rudbeck Atl. 1: 248 (1679). I (dvs. Telemak) borde .. stå under honom (dvs. Mentor) den tiden I var i det tillstånd, at icke kunna anföra Eder sielf. Granatenflycht Telemack 119 (1721; Ehrenadler 262: regera). Vid Gymnasierne feltes sådana män, som kunde anföra ungdomen. Celsius G. I:s hist. 588 (1753, 1792). Erik och Johan anfördes uti alla .. Språken. Därs. 785. Handb. 1811, s. 143. När du (ss. präst) får anföra själar till gudstjenst. Thomander Pred. 2: 235 (1849); jfr c. Anföra en yngling i studier. SAOB (1870). jfr: Sedoläror, som .. icke verka på .. (barnen, emedan) de (dvs. barnen) .. genom exempel anföras til det som är tvärt emot. Nohrborg 905 (c. 1765); jfr 3. — särsk.
α’) (†) med följ. att o. inf.: tillhålla; lära. (Jag) wardt .. anförd at flitigt läsa min Swenska bibel. Swedberg Ungd. 208 (1709). När man .. anförer dem (dvs. barnen) at uprepa .. berättelser ur böcker. H. Porthan (1783) hos Leinberg 3: 407.
β’) (†) med afs. på djur: uppfostra, dressera. En Hund, hvilcken af mig så illa anförd blifvit. Humbla 14 (1740).
γ’) med sakobj.: leda, hafva ledningen af. En (läromästare) .. som them (dvs. barnen) .. skal vndervisa och theras lefverne vidare anföra. Rydelius Förn. Föret. § 1 (1718, 1737).
b) (numera föga br.) föra (en ung person, en skyddsling osv.) in (i sällskapslifvet, i societeten osv.) l. ut (i världen); introducera; vara ledare l. beskyddare l. ”förkläde” för. Nordforss (1805). Anföra .. någon .. uti de bästa sällskap. Lindfors (1815). Fru N. a(nfö)rde den unga mamsell B. på balen. Dalin (1850). Schulthess (1885).
c) med afs. på tåg, procession, beskickning o. d.: gå l. rida osv. i spetsen för, vara ledare af; stå i spetsen för; stundom: företräda; föra ordet l. talan för. (Stadens invånare) .. gingo, anförde af Gadden, up til Slottet, at önska honom (dvs. Svante Sture) lycka. Celsius G. I:s hist. 10 (1746, 1792). Brahe anförde en deputation till drottningen. Crusenstolpe Mor. 2: 171 (1840). Den (dvs. bröllopsskaran) anfördes af sex till åtta förridare. Lovén Folkl. 150 (1847). Det är en ”Obrist Schwitzerus”, som ifrån Sverige anförer de utvandrande. Bremer G. verld. 1: 66 (1860); jfr a α. Vid konungens allmänna mottagning .. märktes bland andra .. psalmbokskomitén, anförd af f. d. domprosten T. SD (L) 1896, nr 465, s. 1. — Anm. Ovisst synes, om följ. språkprof bör föras hit l. till e l. om ordet i detsamma möjl. har bet.: föranleda, gifva i uppdrag. Hon (dvs. dr. Kristina) har Osz (dvs. deltagarna i baletten) anfördt, at wij nu här komme. Stiernhielm Cup. Ballet (1649, 1668).
d) i fråga om krigshär, väpnad skara o. d.
α) utan framträdande bibetydelse af ett förande framåt.
α’) med konkret obj.: leda, kommendera, föra befäl(et) öfver, föra. Anföra flottan. Ingen var förordinerat (dvs. förordnad) som hären skicka (dvs. ordna) och anföra skulle. L. Petri Kr. 75 (1559). En hoop Skogztiufwar .., them en Bonde Joen Anderszon widh Nampn, anförde. Girs G. I:s hist. 184 (c. 1630). Wid fientlige anfall, måste Landshöfdingarne .. vpkalla Almogen, them anföra och skydda. Peringskiöld M. Upl. 59 (1710). Konungen beslöt .. at sjelf anföra sin krigsmakt. Schönberg Bref 2: 375 (1778). En hop af det främmande folket, anförd af sin höfding. Rydberg Sing. 33 (1865; uppl. 1876: förd). Konungen anförde sjelf högra flygeln. Odhner Lärob. 173 (1869, 1886). — jfr: Barbarerne, som anföra dem (dvs. krigselefanterna). Dalin Arg. 1: 289 (1733, 1754).
β’) (mindre br.) med abstr. obj.: leda. Anföra en attack, en stormning, ett utfall. Anföra ett upplopp, ett uppror. — (†) föra befälet i. Telemach .. Anförer det andra slaget emot Adrastes. Ehrenadler Reg. (1723).
γ’) utan obj.: vara befälhafvare, föra befälet, kommendera. (Den) som för 200. år sen anförde mot Ranzow i Axtornaslag. Dalin Arg. 2: 334 (1734, 1754). Palmblad Fornk. 2: 161 (1844).
β) (numera knappast br.) med en (på grund af tillfogadt adverbial) tydligt framträdande bibetydelse af ett förande framåt: föra. Krigzfolcket, som han medh sigh anförde. Schroderus Liv. 431 (1626). Iagh (vill) .. ett helsosampt wärck begynna, och eder ther til så anföhra, at Sweriges Rijkes befrijelse .. skal gifwa eder och migh ett ewigt Berömm. Girs G. I:s hist. 10 (c. 1630). Någre .. troupper .. skole anföras moot Polen. OSPT 1686, nr 13, s. 2. De ströfvande partier, Chodkewitz dels utsände, dels själf anförde kring Ryssland. Hallenberg Hist. 2: 550 (1790).
e) i fråga om dans, lek l. sådan verksamhet, som innebär en rörelse; äfv. i fråga om sång, musik o. d.: leda, vara ledare af.
α) med konkret obj. Anföra en sångkör, en orkester. Idomeneus befaller henne (dvs. sin dotter) anföra de unge Cretarinnor uti dans. Ehrenadler 926 (1723). Damerna anfördes (i dansen) af någon af de äldre Fruarne, som kunde sjunga. Lovén Folkl. 85 (1847). jfr: Dig hvars darrande hand ej i dag har styrka at anföra de lutor, som klaga kring hans vård! Kellgren 3: 181 (1785). — bildl. (Solen) anförer heela Choren aff dhe kringstående Planeter. Rel. cur. 2 (1682).
β) med abstr. obj. Anföra sången. Ehrenadler 918 (1723). De .. sångares .. stämmor, hvilka, understödde af instrumenter, anföra conserten. J. Wallenberg 95 (1769). En annan dans, anförd af samma liflige .. gubbe. Lovén Folkl. 85 (1847). Midt i ringen gick den, som anförde leken. Därs. 88. Björkman (1889). i bild: (Om) nogher wåre (dvs. vore) som spiled (dvs. spelet, leken) wilde lempelige anföre. G. I:s reg. 7: 42 (1530; om ett ifrågasatt öfverrumplingsförsök). — (mindre br.) med afs. på festlighet o. d. Thomander Progr. t. prof. Schlyters install. 4 (1838). Den .. man, som i egenskap af Prokansler vid så många tillfällen anfört våra akademiska fester. Quennerstedt Inbjudn. t. prof. Johanssons install. v (1898).
f) (föga br.) med afs. på samfund, församling o. d.: leda; jfr ANFÖRARE 1 f. — särsk.: ss. president l. ordförande leda (jfr g slutet). Ständerne .. kände hos sig en besynnerlig (dvs. synnerlig) eld och drifft så ofta Gustaf dem sjelf anförde. Celsius G. I:s hist. 785 (1753, 1792).
g) (†) med afs. på angelägenhet o. d.: leda, hafva l. taga ledningen af, handhafva, styra. At thenne .. Herre .. så wijsliga skulle haffwa kunnat sijna och Rijkzsens saaker anföra. Svart Är. 59 (1560). At H:s .. Maj:t alt sielf dirigerade och anförde. HSH 1: 172 (1697; i fråga om C. XI:s krig). Det är den Högstes hand ock skickelse, som allting på denne .. Riksdag styrt ock anfördt hafver. 2 RARP 3: 301 (1723). — med afs. på diskussion o. d.: ss. president l. ordförande leda (jfr f slutet). (E. Benzelius) framgaf et Academiskt prof .. under Professoren Gustav Peringers anförsel (dvs. presidium). Dalin Vitt. I. 3: 163 (1744). (Konungen) anförde flere öfverläggningar (under riksmötet). Personal. vid G. III:s begrafn. A 4 b (1792).
h) (†) om bestämmandet af ett föremåls (mekaniska, viljelösa) rörelse: leda, styra, föra. Så många (själar), som hade att i tiden ingå i en kropp och anföra den samma. Eneman 1: 221 (1712). (Gudinnor,) Kommen nu at anföra min svaga hand, til at afmåla de mäcktiga Qvinnobilders tilskapande. Dalin Arg. 2: 25 (1734, 1754).
3) [efter t. anführen i liknande anv.] (†) förföra, förleda, locka; vilseleda, bedraga. Somlige af eder (blifva) uthaf sådane förförelser bedragne och annförde. RA 1: 343 (1544). Thet eena partij emot thet annat, til fiendskap och owilia at anföra. Tegel G. I:s hist. 2: 253 (1622; efter ä. tysk handling). Illicio .., medh smicker och bedrägerij anföra. Lex. Linc. (1640). Konungen (af Polen) .. söker .. anföra Kongl. Mayst. och Osz, medh fåfänge tidz spilningar och fagre skeen. Sw:s R:s ständers besl. 1655, mom. 1. Heinrich (1814).
4) (muntligen l. skriftligen) framställa, komma fram med, förebringa, andraga, meddela; jfr FRAMFÖRA. Af det anförda framgår, att (osv.). Jag har intet vidare att anföra. — särsk.
a) i fråga om skäl, bevis, exempel, auktoritet o. d.: framdraga, framhålla; åberopa, (i särsk. syfte) nämna l. meddela; jfr BIFÖRA. Anföra något såsom exempel, såsom bevis l. skäl, till stöd för ett påstående, till sitt försvar. Anföra någon såsom sin sagesman. RARP 6: 204 (1657). Af nu anförde .. skiäl. Swedberg Schibb. 12 (1716). Det de anfört emot Gref Cronhielm, (nämligen) at han .. ey kan bestrida Præsidentskapet. 2 RARP 3: 34 (1723); jfr b. Jag har velat anföra detta til uplysning, och til min ursäckt. Sahlstedt Veckobl. 6 (1767). (Jag) kan .. icke anföra kraftigare bevis. Höpken 1: 243 (1771). Man anför gemenligen Mathematiken såsom en Vettenskap, i hvilken dessa fordringar äro tillfredsstälde. Boëthius Sed. 6 (1807). Jag borde ej anföra några exempel härpå. Tegnér 3: 169 (1819). Till min ursäkt får jag anföra, att jag .. nästan icke skref till någon menniska. Dens. 5: 321 (1823). Språket må ej anföras såsom hinder. Ahlman (1872). Emot alla dessa skäl .. hade Mössorna ej mycket att anföra. Odhner G. III:s hist. 1: 84 (1885). — närmande sig h α. Några namn vill jag icke anföra. Beskow Lefnadsm. 15 (1857). Främmande ord (äro) .. i allmännhet endast .. exempelvis anförda. Lyttkens o. Wulff Ljudl. IV (1885).
b) med afs. på klagomål o. d., i sht skriftligt sådant, inlämnadt till vederbörande myndighet. När besvär emot Justitiæ-Revisions dommar anföres. 2 RARP 2: 366 (1723). Anföra klagomål öfver en. Serenius (1734, under complaint). Åtal och påståenden, som vederbörande Fiscaler .. anföra. SFS 1830, s. 298. Nåd sökte Döbeln icke, men han anförde besvär. Svedelius i SAH 60: 249 (1883).
c) redogöra för, genomgå, (fullständigt) referera. Inlaga .. är then (skrift), hvar uti käranden anförer sielfva målet, med alla thess omständigheter. Nehrman Pr. civ. 181 (1751). Jesus .. lät honom (dvs. den lagkloke) sielf anföra lagens summariska innehåll. Nohrborg 443 (c. 1765). Att anföra och bedöma alla origtiga former af Folkrepresentationen .. är .. (icke) möjligt. Boström Statsl. 76 (1859).
d) i uttr. anföra ngt till protokollet, framställa l. meddela l. yttra ngt för (ordagrant) införande i protokollet. Lindfors (1815). Dalin (1850). Schulthess (1885).
e) (mindre br.) omtala l. omnämna l. angifva (sakförhållande, tilldragelse o. d.); stundom med öfvergång till a. (Prästerna) skola .. ingalunda .. anföra sine egne eller andras Trätor .. på Predikstolen. Kyrkol. 2: 2 (1686); jfr c. Propheten anförer här et dubbelt godt, hvar til the (rättfärdiga) .. befordrade varda. Lange Likpred. öfv. Norby 32 (1744). Hvad som (hos Procopius) anföres om Thule-boernas guda-lära. Geijer II. 1: 68 (1825). Att Carthaginenserna hade ett slags mynt .. af läder, finnes på flere ställen anfördt. Nilsson Ur. 2: 127 (1864). — inberätta, inrapportera. Thetta hölts för ett Vndertekn och wardt för Rådhet anfördt. Schroderus Liv. 793 (1626).
f) (föga br.) intr. med prep. om: nämna l. tala l. göra meddelande om. Det (må) tillåtas mig att anekdotvis anföra derom. Runeberg 5: 401 (1832). — (†) föredraga frågan om, göra framställning om, bringa på tal l. å bane. Tå .. Borgmästaren för Rådhet anförde om Provintziernes skifftning (dvs. delning) .., beslööt Rådhet (följ.). Schroderus Liv. 665 (1626).
g) (föga br.) i uttr. anföra ngt ur (en bok o. d.) i bet.: hämta en redogörelse för ngt ur, beskrifva l. redogöra för ngt i enlighet med (jfr h). Derur (dvs. ur A. Jostings lagbok) anföres rår och rör (dvs. gränsen) emillan Sverike Danmark och Norrijke. Bureus Suml. 83 (c. 1600). (En grotta) hwars Gestalt iagh icke kan vnderlåta at anföra vthur .. Leander. Som dherom sålunda talar. Rel. cur. 316 (1682).
h) i fråga om mer l. mindre ordagrant upprepande l. återgifvande af hvad ngn sagt l. skrifvit osv.: citera; ofta med öfvergång till a. — jfr OFVAN-ANFÖRD.
α) med sakobj. På nyss anförda ställe. Anförda arbete, sidan 50. Spegel Pass. 2 (c. 1680). Tå thet (dvs. Guds ord) stympewis och bedrägeligen anföres. Swedberg Sabb. ro 944 (1690, 1712). Thetta nu anförda (bibel-)sp(r)åket. Dens. Schibb. b 2 b (1716). Där anföres et ställe ur Tacitus. Sahlstedt (1773). Det är .. en Italienares omdöme (om Sverige) jag väljer att anföra. Geijer II. 1: 33 (1825). Mindre ofta anföres det åberopade till sjelfva uttrycket. Lysander Rom. litt. 61 (1858). Anför aldrig en vers eller en anekdot, om ni ej kan göra det flytande. Krist. läns tidn. 1897, nr 119, s. 3.
β) med personobj. The ther (dvs. i min bok) i stor mykenhet anförda lärda män. Swedberg Schibb. 103 (1716). Han anförde en Grekisk Auctor. Widegren (1788). Lindfors (1815).
Spalt A 1395 band 1, 1898