| Publicerad 1900 | Lämna synpunkter |
ANTAGONISM an1tagωnis4m l. -go- l. -gå-, l. 01—, r.; best. -en; pl. (mindre br.) -er.
1) förhållande af motsättning l. strid l. fiendskap; ömsesidigt motstånd mellan motsatta krafter; (väsentlig) skiljaktighet l. motsättning l. strid, i sht i fråga om strid mellan l. skiljaktighet med afs. på åsikter l. intressen; jfr ANTAGONIST 1. Dalin (1850). En väsentlig motsättning, en antagonism. Nyblæus Forskn. III. 2: 217 (1890). Antagonism mellan olika arbetares intressen. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 424 (1894). Antagonismen mellan den konungstrogne gamle marsken och den uppåtsträfvande unge hertigen. Cederschiöld Erikskr. 107 (1899). — särsk. i fråga om det mellan vissa organ, ämnen osv. rådande förhållandet, att det ena utöfvar en verkan som är motsatt mot l. upphäfver l. neutraliserar det andras.
a) anat. i fråga om muskler; jfr ANTAGONIST 2. Dannström Sångmet. 60 (1849). G. v. Düben i NF (1876).
b) farmak. i fråga om läkemedel o. d. Kännedomen om läkemedels antagonism är af den största vigt, i synnerhet med afseende på lifvets räddande i förgiftningsfall. O. T. Sandahl i NF (1876).
2) (numera föga br.) motsatt kraft l. princip. De tvenne afvita dumhetsextremiteter, som bilda vår nuvarande literaturs antagonismer. Tegnér 5: 156 (1818).
Spalt A 1864 band 2, 1900