| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
BRÖSTA brös3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE (mindre br.).
1) refl. (se dock a slutet), i eg. bet.: spänna ut bröstet.
a) (numera föga br.) om fågel, särsk. tupp, svan, påfågel o. liknande djur: kråma sig. Iag weet wäl Tuppen plä i otjd ofta gala / Och ej til Morgonstund sin Wächter-Sång förhala, / Men brysta sig och slå med sine Wingar styfwa. Spegel GV 213 (1685). Atterbom LÖ 1: 228 (1824). — särsk. (föga br.) i p. pr. utan reflexivpron. (jfr 2 b): kråmande sig. Törneros Bref 1: 398 (1834).
b) om person (vanl. man): spänna ut bröstet; uppträda l. gå med stolt hållning (med hufvudet tillbakakastadt o. bröstet utspändt). Andra kostliga flickor bröstade sig, hukande inom sina kringspridda klapphoar. Bellman 1: 15 (1794). Han bröstar sig som en påfågel. Auerbach (1907).
2) refl. (se dock b), i bildl. bem.: yfvas, stoltsera, pösa, vara ”viktig”; ofta med tillfogadt adverbial betecknande det hvaröfver ngn yfves osv., vanl. inledt med prep. öfver, äfv. af, förr ngn gg äfv. åt, vid. Brenner Dikt. 1: 32 (1700, 1713). I dag vill jag .. brösta mig och läna mig et myndigt anseende. Dalin Arg. 2: nr 42, s. 2 (1734; uppl. 1754: upblåsa mig). Hvad är narraktigare än en menniska, som bröstar sig med lånter granlåt? Hoffmann Förnöjs. 333 (1752). Ingen philolog har mindre bröstat sig öfver lärdom än jag. SÖdmann (1815) i 2Saml. 4: 134. Där bröstade sig i en förgylld bärstol en rik (indisk) furste. LbFolksk. 781 (1892); möjl. till 1 b. — särsk.
a) (mindre br.) med adverbial, inledt af prep. mot: uppträda öfvermodigt l. öfverlägset (mot ngn). Henriksson Tyskl. 74 (1901). Statsrådet bröstar sig mot expeditionschefen, denne mot kanslirådet och alla tre mot privatmannen. Kleen YDoodle 1: 29 (1902).
b) (föga br.) i p. pr. utan reflexivpron.: pösande, uppblåst (jfr 1 a slutet). SthmFig. 1846, s. 140.
c) i utvidgad anv., om sak. Arnell Scott 15 (1829). Den förhatliga röda, turkiska flagga, som nu bröstade sig på det gamla .. citadellet. Heidenstam End. 176 (1889). Adler Meyer 578 (1895).
3) (†) dep., = 2. Dem .., som .. sig .. bryta och bröstas öfver det fåfänga och toma namnet af deras adelskap. Lundberg Paulson Erasmus 108 (1728).
Spalt B 4528 band 5, 1924