| Publicerad 1904 | Lämna synpunkter |
CESUR sesɯ4r, äfv. sä- (sesúr Dalin), r. (f. Dalin (1850), Lundell); best. -en, äfv. -n; pl. -er. Anm. I ä. tid förekom ordet (i bet. 1) i lat. form med lat. böjning. Arvidi 163 (1651). Nicander Anm. 13 (1737; öfverskrift).
1) metr. om vissa (bestämda) afbrott i en versrads gång; i sht om det förhållandet att ett ord slutar inuti en versfot (vanl. på bestämda ställen i versraden) o. liksom afskär densamma: taktklyfning; äfv. om den paus hvarigenom vissa versrader (t. ex. alexandriner) uppdelas i tvenne hälfter: takthvila; sällan om det förhållandet att en versfot slutar inuti ett ord o. liksom afskär detta: ordklyfning. Manlig cesur, efter betonad taktdel. Kvinnlig cesur, efter obetonad taktdel. Nicander Anm. 13 (1737). Boivie Sv. spr. 391 (1834). Verser med cesur. Almqvist Sv. spr. 130 (1840, 1854). I hexametern: Pingst hänryckningens dag var inne, den landtliga kyrkan / .. är manlig cesur efter: dag, och kvinlig efter: inne. Kræmer Metr. 90 (1874, 1900). ”Cesur” = rytmisk afskäringspunkt i ett värsschema o. s. v. Wulff Fr. hist. temp. 7 (1900). — jfr BI-, HUFVUD-CESUR.
2) (föga br.) tonk. takthvila mellan två musikaliska perioder (vanl. betecknad gm paustecken). Drake Gollmick Terminol. Tab. I (1842). Dalin (1850). Cesur i musik är till sitt väsende gränspunkt mellan rytmens tankeafdelningar (skiljeteckens plats). Det materiela medlet för cesurens angifvande för örat är oftast ljuduppehåll, s. k. paus, eller åtminstone not af större tidvärde än de omgifvande, och som därför gör sig bemärkt såsom en hvilopunkt. Kræmer Metr. 1: 22 (1874, 1900). — jfr MUSIK-CESUR.
(2) -TON~2. ton hvarmed en period afslutas o. efter hvilken cesur inträder. Därs. —
Spalt C 98 band 5, 1904