Publicerad 1915 | Lämna synpunkter |
DINGDÅNG diŋ3~doŋ2, sällan 40, l. oftast DING DÅNG4 4; l.
DINGDANG diŋ3~daŋ2, sällan 40 (Lyttkens o. Wulff Utt. (1889); jfr Kock Akc. 2: 138 (1884)), l. oftast DING DANG4 4 (di´nng-dánng Dalin); l.
DING(E)LIDÅNG diŋ1(e)lidoŋ4 l. 4(0)04, sällan 300~2, l. DING(E)LIDANG diŋ1(e)lidaŋ4 osv. (di´nngelidánng Dalin, 300~2 Lyttkens o. Wulff Utt. (1889)), l. DING(E)LIDING diŋ1(e)lidiŋ4 osv.; stundom
interj. l. sbst. n. (jfr DINGLIDANG, sbst.2).
1) beteckning för klockors, i sht kyrkklockors klang, hvarvid ding betecknar (intrycket af) en musikaliskt högre ton, dang l. dång en lägre; jfr BINGBÅNG 1. Dalin (1850). ”Ding, ding, ding!” lät stora (skepps-)klockan. Nyblom Hum. 249 (1874, 1883). Dinge, dinge, dinge, dång, / Ringen, klockor, ringen hela dagen lång. Michal Cornevilles klockor 90 (1878). Noreen Vårt spr. 3: 45 (1905). jfr: Nu i ring, bingbinglibing, / Snabbt som iln vi (älfvor) svinga. / Se på spelman dingliding, / Lustigt hörs han klinga. C. F. Dahlgren 3: 178 (1820; sannol. i fråga om vindens ’spelande’ på blåklockorna); jfr Dens. 3: 98 (1819), 2: 312 (1828). Anm. Runeberg 6: 168 ff. (1832) gycklar med Dahlgrens flitiga bruk af detta o. andra ljudmålande ord; jfr särsk. s. 170: Dazu har jag .. en ändlös reservtropp af la-laer, tra-traer, scha-schaer, dingler, dangler.
2) (†) beteckning för annat ljud än klockljud; jfr BINGBÅNG 2; äfv., utan tanke på ngn taktmässighet, närmande sig bet.: oljud, oväsen. O du brandvakt! Ve din sång / Och den saxen, som du sträckte, / Och din skramla, som oss väckte! / Ve ett sådant dinglidong! Bellman 5: 214 (c. 1780).
3) [jfr eng. dingdong, v., om entonigt upprepande, äfv. i fråga om sång o. d.] (†) i oeg. anv., om (taktfast) versrytm. Jag känner redan versådran öppnas i mig; låter henne derföre rinna papperet utföre — ding dong. J. Wallenberg 150 (1771).
Spalt D 1451 band 6, 1915