| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DÄRÅT4~1 l. 04, adv.
I. demonstr.
1) (mindre br.) i lokal bem.: åt det hållet, ditåt; förr äfv.: till det stället, dit. Ekeblad Bref 1: 344 (1654; rättadt efter hskr.). Viking styrde sin snäcka deråt för att berga den arma. Tegnér (WB) 5: 24 (1825). Berg Sjöf. 80 (1910).
2) (mindre br.) bildl.: i den riktningen, ”åt det hållet”, ”ditåt”; i uttr. någonting däråt o. d. äfv.: (något) liknande, sådant, ”i den stilen”. Linné Diet. iii (1764). Hans lynne låg ej deråt. Fryxell Ber. 4: 62 (1830). Hennes nåd har sjelf behagat yttra något deråt. CFDahlgren 4: 94 (1830).
3) (i sht i skriftspr.) i förb. med adj. o. verb som konstrueras (l. förr konstruerats) med prep. åt: åt den l. det l. denna l. detta l. den saken osv.; däröfver, därvid. Han gladde sig mycket däråt. Hon bara skrattade däråt. Stiernhielm Fateb. 2 a (1643). Domarekallet fordrar vidsträckt lagkunskap och således en man, som deråt egnat sina bemödanden. Snellman Stat. 119 (1842).
II. (i skriftspr., föga br.) rel.
1) motsv. I 1: åt hvilken, hvaråt. Den sida deråt vi .. rida. Palmstjerna Snapph. 1: 51 (1831). De Geer Minn. 1: 147 (1892).
2) motsv. I 3: hvaråt. Szå sköfflede han och Trondhem Stadh, / Ther åth the Norske eij wore gladh. Hund E14 116 (1605). —
Spalt D 2544 band 7, 1923