Publicerad 1920   Lämna synpunkter
EKA e3ka2, sbst.1, stundom ÖKA ø3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -ar BtFH 3: 241 (1549), Rudbeck Atl. 3: 185 (1698), SP 1780, s. 515 (: vrakekar); -er Brahe Oec. 102 (1581), I. Erici Colerus 1: 48 (c. 1645)).
Ordformer
(eka Brahe Oec. 102 (1581), I. Erici Colerus 1: 48 (c. 1645), Gellerstedt 2 Dikt. 80 (1881) osv. öka Sahlstedt (1757), Almqvist Mål. 33 (1840), Strindberg Hafsb. 84 (1890). ökja (ökia) BtFH 3: 241 (1549), Lagförsl. 235 (c. 1609), Rudbeck Atl. 4: 140 (1702), Sv. mag. 1766, s. 233. öckia Rudbeck Atl. 4: 16 (1702). — ökie Voc. lib. afd. 36 (c. 1580). — ek Ekman Norrl. jakt. 325 (1910: stockek))
Etymologi
[fsv. ekia, y. fsv. äv. ökia, motsv. sv. dial. eka, i Södermanl., Östergötl. o. Kalmar län öka, d. ege, nor. dial. eikja, øykj, økj, isl. eikia, nt. eke. Ordet är en avl. av EK o. betyder urspr. en av en urholkad ekstam förfärdigad farkost. ö-vokalen beror möjl. på ett tidigare i vissa former förek. w-ljud i ändelsen, se Noreen Altschw. gram. 66 (1897); jfr emellertid E. Olson i Arkiv f. nord. filol. 29: 51 (1913)]
om vissa (mindre) farkoster av enklare slag.
1) mindre farkost som framdrives gm rodd, urspr. o. eg. om en av en urholkad ekstam förfärdigad farkost, numera nästan bl. om en mindre, flatbottnad båt utan köl, ofta tvär i aktern o. stundom äv. i fören; jfr EKSTOCK, sbst.2 Botar och ökiar. BtFH 3: 241 (1549). Hwad som behöfwes til Sommarfisket, som äre Eeker, Torrwedh, Liustror. I. Erici Colerus 1: 48 (c. 1645). En hvitmålad eka. Klinckowström Örnsjötj. 89 (1906). — jfr STOCK-EKA.
2) [jfr motsv. anv. i d. dial. (Bornh.)] huvudsakligen för fiske använd segelbåt med midskepps något flat botten samt fallande stäv o. akterspegel. Smith Om båtar 18 (1873). C. M. Kjellberg i Uppland 1: 433 (1903). — jfr BLEKINGS-, SKÖT-, VRAK-EKA.

 

Spalt E 359 band 7, 1920

Webbansvarig