Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ENSTÄNDIG e3n~stän2dig, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(in- RP 1: XXXVIII (1629), H. Järtas Brefv. 1: 48 (1825). en- VDAkt. 1677, nr 4 osv. -stand- ConsAcAboP 5: 340 (1683))
Etymologi
[jfr d. indstændig, av t. inständig, till ä. t. instand, varaktighet. Ordet är sannol. en efterbildning av lat. instans, enträgen. Formen en- beror på anslutning till EN, räkn. IX, o. ssgr som ENRÅDIG, ENVIS]
1) (†) i uttr. vara enständig i (uti) ngt, stå fast vid ngt. Samma dagh tilfrågadess Jon Andersson om han ännu ähr inständigh uthj sin förrige bekännelsse. VRP 1664, s. 209.
2) ihärdig, ivrig, enträgen, envis; nästan bl. med abstrakt huvudord, i sht om begäran, yrkande, vägran, nekande o. d.; numera i sht ss. adv. Jag gjorde det på hans enständiga begäran. RP 1: XXXVIII (1629). Andreas Timmelander nekade inständigt sigh det sagt hafwa. ConsAcAboP 2: 357 (1662). (Tessin) undbad sig .. (rådsämbetet) på det enständigaste. Ehrenheim Tess. 66 (1819). Enständigt hade hon vägrat att välja någon ljus bruddrägt. Hedenstierna Fideik. 41 (1895). — (†) om person. Enständig i bönen. Melin Pred. 3: 33 (1852).
Avledn. (till 2): ENSTÄNDIGHET3~002 l. ~200, r. l. f. enträgenhet, iver, envishet. OxBr. 8: 159 (1634).

 

Spalt E 667 band 7, 1922

Webbansvarig