Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ENSTÄNDIG e3n~stän2dig, adj. -are. adv. -T.
1) (†) i uttr. vara enständig i (uti) ngt, stå fast vid ngt. Samma dagh tilfrågadess Jon Andersson om han ännu ähr inständigh uthj sin förrige bekännelsse. VRP 1664, s. 209.
2) ihärdig, ivrig, enträgen, envis; nästan bl. med abstrakt huvudord, i sht om begäran, yrkande, vägran, nekande o. d.; numera i sht ss. adv. Jag gjorde det på hans enständiga begäran. RP 1: XXXVIII (1629). Andreas Timmelander nekade inständigt sigh det sagt hafwa. ConsAcAboP 2: 357 (1662). (Tessin) undbad sig .. (rådsämbetet) på det enständigaste. Ehrenheim Tess. 66 (1819). Enständigt hade hon vägrat att välja någon ljus bruddrägt. Hedenstierna Fideik. 41 (1895). — (†) om person. Enständig i bönen. Melin Pred. 3: 33 (1852).
Spalt E 667 band 7, 1922