Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ENVÄLDIG e3n~väl2dig, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
Etymologi
[fsv. envaldogher, enväldogher, motsv. isl. einvǫldugr, av en, ensam (se EN, räkn. VIII), o. valdogher, väldogher, mäktig (se VÄLDIG)]
1) som äger l. innehar envälde l. envåldsmakt, suverän; allenahärskande. Stiernhielm Lycks. 1 (1650). — i bildl. l. överförd anv. Runeberg 1: 197 (1836). Den materialistiska verldsåsigten (har) herrskat nästan enväldigt under en betydlig del af det 18:de seklet. Nyblæus Mat. 205 (1870). Femininet är .. i svenskan långt ifrån enväldigt inom det abstrakta området. E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 293 (1891). särsk. (†)
a) självrådig, egenmäktig. Nordenflycht Fruent. 15 (1761). SvLitT 1817, sp. 452.
b) [jfr motsv. anv. av SUVERÄN] om läkemedel: suveränt värkande; jfr ENVÅLDS-MEDIKAMENT. Et enväldigt bot emot skabb på Hästar och Boskap. Dahlman Humleg. 49 (1748).
2) som är utmärkande för l. tillhör envälde, suverän, envålds-. Enväldig konungamakt. Serenius (1741). En enväldig monarki. Snellman Stat. 277 (1842).
Avledn. (till 1): ENVÄLDIGHET300~2 l. 3~200, r. l. f. (mindre br.) Peringskiöld Mon. upl. 12 (1710). Söderblom Gudstrons uppk. 80 (1914).

 

Spalt E 684 band 7, 1922

Webbansvarig