| Publicerad 1921 | Lämna synpunkter |
FALK fal4k, förr äv. FALKE, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Annerstedt UUHist. Bih. 1: 77 (i handl. fr. 1606)).
individ l. art av släktet Falco Lin., tillhörande familjen Falconidæ (falkartade fåglar, falkfåglar) inom ordningen Falconiformes (dagrovfåglar); förr äv. om andra till familjen Falconidæ hörande (under släktet Falco då ännu inräknade) fåglar. Skiöldemärcke, som är en blå falck udi ett gultt fiäld medt tu gule jegerehorn. G. I:s reg. 24: 220 (1554). Den som icke hafwer falcker han måtte beetha (dvs. måste jaga) med ugler (dvs. man får försöka hjälpa sig med vad man har). Annerstedt UUHist. Bih. 1: 77 (i handl. fr. 1606) [jfr motsv. ordspr. i dan. o. t.]. Han har ögon som en falk. Schultze Ordb. (c. 1755); jfr FALK-BLICK, -ÖGA 1. Fisk-ljusen (Falco Haliætus) och Hafs-örn (Falco Albicilla) .. hafva båda det besynnerligt från andra Falkar, at yttre framtåen är lika böjelig bak som framåt. P. G. Tengmalm i VetAH 1783, s. 45. Nu han sväfvade kring på det ödsliga haf, / han for vida som jagande falk. Tegnér 1: 100 (1825). Konsten att (vid jakt) sjelf föra sin falk .. ansågs som en ädel och ridderlig färdighet. Lördagsmag. 1837, s. 135. En konung, som rider med falken på handen — som vanligt sitter jagtfalken på hans venstra hand. Hildebrand Medelt. 2: 516 (1896). jfr AFTON-, BERG-, BLÅ-, DUV-, DVÄRG-, FISK-, GAM-, GER-, GRÖNLANDS-, GÅS-, ISLANDS-, JAKT-, KONUNGS-, KVID-, KYRKO-, LÄRK-, NATT-, ORM-, PILGRIMS-, POLAR-, RIP-, SAKER-, SLAG-, STEN-, STÄPP-, STÖT-, TORN-, TRÄD-, ÄDEL-FALK m. fl. — i bild o. bildl. Tvenne falkar fostrats opp / I vår furstes slott vid Wolgas flod, / Tvenne furstesöners ädla par. Runeberg 1: 218 (1841). särsk. [jfr mnt. dat lyf hyth falc, ä. t. der leib heiszet falk, på latin gm missuppfattning återgivet med corpus falco vocatur; kanske avsågs från början livets snabba flykt] (†) i uttr. livet är en falk, dvs. ngt mycket ädelt o. kostbart, av oskattbart värde. (Det) tycktes them tryggere ware, ath miste godz och ägedelor, än liffuett, epter liffuett är en falke. G. I:s reg. 11: 353 (1537). Man pleghar säia om thetta timelighe och lekamligha liffuett, att thett är en falke, een ädla och liuffligh tingh. L. Petri Oec. 34 (1559). Svart G. I 149 (1561).
Anm. Huruvida ordet förr i sv. värkligen användts ss. stående benämning på ett visst slags kanon (”3- till 6-pundig slanga”. Dalin (1850)) är tvivelaktigt. I alla händelser hava inga säkra intyg härom påträffats i litteraturen. Namnet förekommer visserligen hos Grundell Underr. om artill. 53 (1705) o. upprepas av J. Röding i 1 VittAH 1: 169 (1755) o. Törngren Artill. 2: 2 (1795), men gör snarast intryck av att vara en mera tillfällig försvenskning av FALKON.
-ARTAD. särsk. zool. i förb. falkartade (dagrov)fåglar, om familjen Falconidæ; jfr -FÅGEL. De falkartade foglarnas familj. NF 12: 1530 (1888). Falkartade dagrovfåglar Falconidæ. Lönnberg Sv:s ryggradsdjur 2: 136 (1915). —
-BJÄLLRA. [efter t. falkenschelle] vid foten på en jaktfalk fäst bjällra (särsk. avsedd att göra det lättare för jägaren att återfinna honom, då han under jakten avlägsnat sig ur synhåll). Björlin Elsa 58 (1879). —
-BLICK. vanl. bildl.: blick som en falks, (ytterst) skarp o. genomträngande blick (som icke låter ngnting undgå sig). Stagnelius (SVS) 4: 132 (c. 1817). Örnnäsan och falkblicken värderas såsom aristokratiska företräden. Samtiden 1871, s. 391. —
-BO. —
-BUR.
2) (större) bur l. byggnad vari jaktfalkar (o. andra jaktfåglar) förvaras; jfr -HUS. Serenius (1734; under mew, sbst.). Lagerlöf Drottn. 5 (1899). —
-BÅR. bår på vilken jaktfalkar bäras till o. från jakt o. som de få vila på efter jakten. C. H. Andersén i Sv. jägarförb. tidskr. 1864, s. 238, 240. —
-BÄRARE. (fal(c)ken- Barckhusen Cotossichin 79, 91 (1669; men s. 88: Falck-)) person som vid jakt med falk bär l. för jaktfågeln l. jaktfåglarna (på handen l. på falkbåren); falkenerare. C. H. Andersén i Lunds stud.-kal. 1863 —64, s. 173. —
-DUN. jfr -FJÄDER. Falkdun .. fås ifrån Norrige och Island. Orrelius Köpm.-lex. 102 (1797). Synnerberg (1815). —
-FJÄDER. (falke- Bureus Suml. 60 (c. 1600)) äv. koll. Falkfjäder, det fina, mjuka, mycket elastiska fjäderdunet som sitter på bröstet (på falken). Nisbeth Handelslex. (1868). —
-FÅGEL. zool. fågel som tillhör familjen Falconidæ av dagrovfåglarnas ordning; i sht i pl. ss. namn på familjen i fråga. E. Lönnberg i Fauna o. flora 1907, s. 47. —
-FÅNGARE. person som yrkesmässigt fångar falkar, avsedda att dresseras till jakt. Nordholm Djurfänge 54 (1749). För 60 till 70 år tillbaka kommo ännu årligen tyska och holländska falkfångare öfver till Scandinavien och fångade jagtfalkar eller Islandsfalkar på Dovrefjellen, i Herjeådalen, Jämtland, m. fl. trakter. Lördagsmag. 1837, s. 146 (”138”). —
-FÅNGST. —
-FÄNGARE. (falka- Lex. Linc. (1640); fal(c)ke- G. I:s reg., RR 1613, 1: 969; falk- Linné Ungd. 2: 305 (1734) osv.) (i sht förr) falkfångare. Vägebreff för Matz falkefängere att söke up kring om Mäler en hoop unge falker till V(år) N(ådige) Herres behoof. G. I:s reg. 26: 754 (1556). H. Wachtmeister i VetAH 1801, s. 197. —
-FÄNGERI1004, äv. 0104, sällan 3~002. (falke- N. Marelius i VetAH 1763, s. 302) (i sht förr) falkfångst; äv.: sätt l. konst att fånga falkar. Linné Ungd. 2: 301, 309 (1734). Dalin (1850). —
-GAM. zool. fågel hörande till (den i södra o. mellersta Afrika, Sydamerika o. på Falklandsöarna förekommande) underfamiljen Polyborini inom familjen Falconidæ, gamfalk; i sht i pl. ss. benämning på ifrågavarande underfamilj. NF 12: 1530 (1888). —
-HAMN. (falke- Cnattingius Sn. E. 81 (1819)) i myt o. saga (särsk. i fråga om Freja): fjäderhamn vid vars iklädande man förvandlas till en falk (o. får dennes snabbhet o. skarpa syn). Fröja har en falkham. Rydberg Myt. 1: 68 (1886). —
-HANNE. —
-HONA. —
-HUND. (förr) hund dresserad att användas vid jakt med falk(ar). K. Ma:tt haffver icke schriffvit um falchunder uthen om hökhunder, hvilke udi Lijfflandh väl kunne bekommes. G. I:s reg. 26: 587 (1556). —
-HUVA. [av t. falkenhaube] över ögonen nedgående huva varmed en jaktfalks huvud hålles betäckt utom då han erhåller föda, solas, badas, dresseras l. användes på jakt; jfr -KAPPA. Nordforss (1805). Kejsar Fredrik II .. införde i Europa bruket af Falkhufvan, som han lärt af Araberna i Österlandet. C. H. Andersén i Lunds stud.-kal. 1863—64, s. 176. —
-HUVUD. —
-JAKT.
1) jakt med falk(ar). Serenius (1734; under faulcon). Falkjagter (anställdes) vid mer än ett af Europas hof ännu i början af innevarande sekel. C. H. Andersén i Lunds stud.-kal. 1863—64, s. 168.
-JÄGARE.
2) person som jagar falk, falkfångare. Stiernstolpe Arndt 2: 189 (1807). Nilsson Fauna II. 1: 13 (1824). —
-KAPPA. [av t. falkenkappe] (föga br.) falkhuva. Tidskr. f. jäg. 1832, s. 357. Öhrlander o. Leffler (1852). —
-KLO. —
-LÄGE. [fsv. falkaläghe; jfr ä. d. falkeleg, mnt. valkenlegge] (förr) ställe där falkar hava sina bon o. falkfångst idkas. C. H. Andersén i Sv. jägarförb. tidskr. 1864, s. 14. Uti Skåne, Halland och Bleking funnos de flesta falklägena. Äfven uti Jemtland, Dalarne och Herjeådalen bedrefs falkfångst rätt ifrigt. Hahr Handb. f. jäg. 8 (1866). —
-MÄSTARE. [av t. falkenmeister] falkenerarmästare; falkenerare. Lind (1749; under falcken-meister). Öhrlander o. Leffler (1852). —
-NÄBB. —
-NÄSTE. —
-PILLER. [av t. falkenpille] i kött inlindad fjäderboll l. blånsudd avsedd att rensa jaktfalkens kräva o. mage o. liva hans matlust. Tidskr. f. jäg. 1832, s. 359. —
-SKO. [av t. falkenschuh] För att kunna fasthålla (jakt-)fogeln, knäppas remmar omkring hans fötter. Dessa kallas fotband eller falkskor. Lördagsmag. 1837, s. 147 (”139”). —
-SKÄCK, se d. o. —
-SLÄKTE(T). zool. släktet Falco av familjen Falconidæ av dagrovfåglarnas ordning. S. Ödmann i VetAH 1784, s. 301. —
-UGGLA. [av t. falkeneule] (numera knappast br.) ugglefågeln (dagugglan) Surnia ulula Dum., hökuggla. Wikforss (1804; under falkeneule). Dalin (1850; med hänv. till hökuggla). —
-ÄGG. —
-ÖGA. särsk. bildl.
1) öga med blick skarp o. genomträngande som falkens; skarp l. genomträngande blick l. syn. Wikforss (1804; under falkenaugen). Speja med falkögon! Blanche Död. fadd. 23 (1850). Knöppel Sv. ridd. 128 (1912). om person med dylik blick. Westerberg Cooper Moh. 1: 47, 54 (1828; eng. Hawkeye, anv. ss. egennamn). Jag spelte ju inte hofslagargesäll så illa heller, fast du, ditt falköga, såg igenom förskinnet. Blanche Tafl. 2: 135 (1856).
2) till kvartsgruppen hörande prydnadssten (krokydolit) av blågrå färg från Sydafrika; äv. om på konstgjord väg framställd dylik. Geol. fören. förh. 1899, s. 465. 2 Uppf. b. 5: 271, 272 (1902). —
-ÖGD.
1) (†) om häst: som har gul(aktig) iris l. ögonring (i likhet med, visserligen ej de egentliga falkarna, men väl andra falkfåglar, särsk. höken). Florman Häst. känned. 75 (1794).
2) som har ”falkögon”, dvs. skarp o. genomträngande blick. Verelius Ind. 112 (1681). Samma siffror som redan genomgått Kammarrättens falkögda skärskådande. Samtiden 1873, s. 81. —
-ÖRT. (†)
1) [namnet utgör en översättning av lat. accipitrina, till accipiter, hök, falk; det lat. ordet återgår i sin ordning på gr. ἱεράκιον, lat. Hieracium, till ἱέραξ, hök, falk] individ l. art av växtsläktet Hieracium Lin., hökfibla. Falkört, Höökört. Lex. Linc. (1640; under accipitrina).
2) [benämningen är föranledd därav att gr. κιρκαία, lat. Circæa (som eljest anknytes till Κίρκη, lat. Circe, namn på en trollkvinna i den grekiska myten), uppfattats ss. en avledning av κίρκος, namn på ett slags falk l. hök] individ l. art av växtsläktet Circæa Tourn., häxört; jfr FALKE-ROT. Circæa. Falckört, Trollört. Rudbeck Hort. bot. 30 (1685). särsk. i uttr. svensk falkört, Circæa alpina Lin. Därs.
B (†): FALKA-FÄNGARE, se A.
C (†): FALKE-FJÄDER, -FÄNGARE, -FÄNGERI, -HAMN, se A. —
-ROT. [med anslutning till gr. κίρκος (se under FALK-ÖRT 2); jfr äv. gr. κιρκαία ῥίζα] individ l. art av växtsläktet Circæa Tourn., häxört. Circæa. Troll- eller Falkerot. Brander Naturalh. 68 (1785).
D (†): FALKEN-BÄRARE, se A.
Spalt F 112 band 8, 1921