| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FIKEN fi3ken2, adj. fiket; fikne, fikna; fiknare (gradf. dock föga br.; jfr Kindblad (1870), WoJ (1891)). adv. FIKET.
1) (†) motsv. FIKA, v. 2: ivrig. Både Konungh Erich och hans broder Hertigh Iohan, wore så eenträgne, fikne och hugse här medh, at Fadren moste lata them haffua theras wilie. Tegel G1 2: 369 (1622). Ehrenadler Tel. 163 (1723).
2) (†) motsv. FIKA, v. 2: arbetsam, idog. Som jag var fiken sielf, så kunde jag ei lida, / At någon fåfäng satt, och hängde hand vid sida. Kolmodin QvSp. 2: 292 (1750).
3) motsv. FIKA, v. 4: som fikar (efter ngt); som har stort o. otåligt l. sniket l. förväntansfullt begär (efter ngt); lysten; i överförd anv.: som ger uttryck åt l. vittnar om l. består i ett dylikt begär; äv. i substantivisk anv. Gossen såg fiket l. med fikna ögon på läckerheterna. Wollimhaus Ind. (1652). Snijken är altijdh fijken. Grubb 746 (1665). Det sköna är evigt: med fiken håg / vi fiska dess gullsand ur tidens våg. Tegnér (WB) 2: 26 (1810). Ej efter vapenärans tomma skal / Den nya tiden fikna händer sträckte. CVAStrandberg 1: 44 (c. 1845). GHT 1895, nr 232 B, s. 2. — jfr REGEMENTS-, ÄRE-FIKEN m. fl. — särsk.
a) (numera föga br.) i förb. med prep. på: begiven på (ngt); lysten efter (ngt). Vore ingen mer än jag på drycker fiken, / så hade ej Traktörn stor vinst på den trafiken. Wetterstedt Sthm 1: 16 (1823). På fagert snack ä’ flickor alltid fikna. THedberg i VLitt. 3: 451 (1902).
b) (†) i förb. med prep. till: lysten efter (ngt). Nu, frälst ur Creditorers gap, / Til ett förmånligt ägtenskap, / Jag började bli hjertans fiken. Lenngren (SVS) 2: 133 (1795).
c) (†) i förb. med prep. om: som bekymrar sig (så l. så mycket) om (ngt). Om godset / så litet fiken, / att led han blef åt lönen. Afzelius SæmE 14 (1818).
d) (numera föga br.; jfr dock ssgn NYFIKEN) i fråga om begär att gm syn l. hörsel osv. erfara ngt som har nyhetens behag. Landsm. XVII. 3: 16 (i handl. fr. 1672; se under EFTERFRÅGEN). Nu begynner jag bli fiken / att få se Avisorne. Wetterstedt ConvOrdb. 213 (1822). Jag är både fiken och rädd att höra ditt omdöme. Franzén (1822) i TegnérPpr 178. (Han var) fiken efter att träffa en man, som braskade så mycket. Bååth Grette 208 (1901). — jfr NYFIKEN.
1) (†) iver, ivrig strävan; jfr FIKEN 1 o. 2. Tessin Bref 2: 173 (1754). Alt för stor fikenhet at tränga sig fram til tjenster. Hasselroth Campe 32 (1794).
2) till FIKEN 3. Weste (1807). Den idoges omtanke leder allenast till vinning, men all fikenhet allenast till förlust. Ordspr. 21: 5 (öv. 1897). särsk. (numera föga br.) till FIKEN 3 d. Ödmann StrFörs. 4: 128 (1822). En andlig fikenhet, som ständigt söker något nytt. Flensburg KyrklTal 72 (c. 1875).
Spalt F 517 band 8, 1924