| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRE- ssgr (forts.):
1) (†) till I 1, 4: nämna (ngt) för (ngn); anföra; angiva. Ey må någon Skipare .. segla til andre Ohrter än i Försäkrings Brefwet förenembd är. Sjöl. 1667, Förs. 9; jfr 2. Alt detta i förmågo af Kongl. Förordningar, hvilcka eij behööfs här att förenembnas. VDAkt. 1730, nr 349. (Jag) dristar än dertill ett namn dem förenämna. Stierneld Vitt. 264 (1708).
2) (†) till I 1: bestämma. Iagh wil giffua tigh årligha tiyo silffpenningar, och någhor förenempd klädher. Dom. 17: 10 (Bib. 1541; Luther: benannte). Han gaff honom itt hws och förenemd spijs. 1Kon. 11: 18 (Därs.). Vthaff the Latiner wardt til Italien ett större taal förenämbdt, än til Macedonien. Schroderus Liv. 835 (1626).
3) till I 7: förutsäga. OPetri Kr. 305 (c. 1540). Han .. haffuer förenemdt daghen, när thet skee skulle. PErici Musæus 1: 12 b (1582).
4) (i skriftspr., i sht i juridisk stil) till I 7; i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: förut omnämnd, förutnämnd, ovannämnd; jfr FÖRE-SAGD. I förenämnd l. förenämnda ordning. På förenämnt l. förenämnda sätt. I förenämnda brev l. det förenämnda brevet. OxBr. 1: 240 (1624). Förenämnda tvänne skuldposter. AdP 1800, s. 449. SFS 1908, nr 15, s. 4. (†) Personer, gods, privilegia eller frijheter som førenempt staar. GR 1: 42 (1522). —
(I 7) -ORDANDE, n. (†) förbehåll, villkor. Fångarne .. (blevo) löösgiffne, medh thet föreordande, at the sine Tienster qwitte wara skulle. Brask Pufendorf Hist. 275 (1680). —
(I 1) -PEKA. (†) peka på (ngn l. ngt) för (ngn); utpeka (ngn l. ngt) för (ngn). Pilatus, diärfs ehvad the (dvs. prästerna och fariséerna) honom förepeka, / Så litet nu som förr, them afslå eller neka. Brenner Pijn. 125 (1727). Rikets Ständer kunna bedja Konungen afskeda de rådgifvare Han har, men de kunna icke formligen förepeka Honom hvilka de anse honom böra välja. Svedelius StatsrAnsv. 451 (1856). —
(I 4) -PRATA. (vard., numera mindre br.) prata för (ngn ngt). En fader håller till godo hvad dess omyndige Barn honom förepratar. JDHultman (c. 1734) i HC12H 1: 9. SvMerc. III. 1: 36 (1757). —
(I 4) -PREDIKA. (†) predika (ngt) för (ngn); äv. i överförd anv.: intala (ngn ngt). Ludvigsson Norman 3 (c. 1550). Förstar, Grefvar och Herrar (i Tyskland) voro som barn, följde hvad deras Doctorer och Jurister dem förepredikade. Brahe Tb. 35 (c. 1660). Komma till kiörkian at höra sigh föreprädickaas Gudz ordh. VDAkt. 1664, nr 93.
Spalt F 2580 band 9, 1927