| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRHÄVA förhä4va l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förhä´fva Weste; förhä`va Dalin), v. -er, -de, -t, -d, förr äv. -hov, -hovo, -hävit, -häven; äv. (numera knappast br.) FÖRHÄVAS förhä4vas osv., v. dep. -es l. -s, -des, -ts (LPetri 2Post. 137 b (1555: förhäffuas, inf.), Wirsén Fur. 281 (1896: förhäfves, pres. sg.), LoW (1911: förhävas, inf.)); se för övr. HÄVA. vbalsbst. -AN (†, Lagus Kellgren 305 (1884; i bet. 6)), -ANDE (numera knappast br., Lundström LPGothus 1—2: 295 (cit. fr. 1631), WoH (1904)), -ELSE (bl. i bet. 5 o. 6, Wollimhaus Ind. (1652) osv.), -NING (utom i bet. 8 numera mindre br., Dalin Arg. 2: 243 (1734, 1754; i bet. 6), PT 1904, nr 156, s. 3 (i bet. 6)).
1) (†) i p. pf. ss. adj.: upphöjd, i relief. Enn (”himmel”) aff rödh gyllenduch med förhäffne blomer. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 49. HB 2: 218 (1588).
2) (†) i p. pf. ss. adj.: uppsvälld, svullen. Om Blåsan är förhäfwin. Tagh porsz (osv.). OMartini Läk. 33 (c. 1600).
3) (†) i p. pf. ss. adj.: förhöjd, ökad. Der på synes rådeligere .. ath sökie oc angripe sin fiend i hans land oc gebiete, en sit egit faderland meth förhäfvet kost oc besvering förhäre oc förderfve. RA 1: 260 (1540).
4) (†) (otillbörligt) upphöja (ngn l. ngt), sätta (ngn l. ngt) högt; i uttr. förhöja ngt över ngt, anse ngt större än ngt. The .. forhäffwa gudz werdigha helghon meer än them bordhe. OPetri PEliæ h 4 a (1527). Förhäffua dödha menniskios been. Dens. GudzOrdh D 4 a (1528). Cain, .. Iudas och andra, hwilka sijna synder öffuer Gudz nådhe förhäffuat haffua. PPGothus Und. O 7 a (1590). (Jag) korsade mig och stolt förhof / Den som nu sjelf är syndens rof. Rydberg Faust 101 (1876).
5) (i högre stil) refl.: vara förmäten (mot ngn); äv. (i sht förr): övermodigt l. förmätet upphäva sig (till ngt); förr äv.: förmätet drista sig (att göra ngt). Moab moste förderffuat warda, så at han intet folck meer wara skal, therföre at han haffuer förhäffuet sigh emoot Herran. Jer. 48: 42 (Bib. 1541). (När man) twifflar på Gudz sanferdighe Löffte .. och förhäffuer sigh emoot Gudh, thetta alt heeter rettelighen Gudh försökia. PPGothus Und. Hh 6 a (1590). Medh (dvs. trots) thesse wederstyggelighe Laster .. förhofwo .. (gnostikerna) sigh at dyrka Gudh, och begå Herrans Högwärdige Nattward. Schroderus Os. 1: 111 (1635). Man (såg) Resarne til Gudar sig förhäfva. Kellgren 2: 77 (1790). O konung! .. / .. håll ett bröst af koppar / Mot hvarje kast, som sig förhäfva tör. CVAStrandberg 1: 29 (1845). (Mefistofeles) är ej heller den ande, som förhäfver sig till kraf på himmelens konungadöme. Rydberg 2: 304 (1867). Lidforss DQ 2: 22 (1892). — (†) Tu förhäffuer tich alt for höght och reknar tich höghre än Abraham och propheternar. OPetri 2Post. 67 a (1530); jfr 6 b α.
6) göra (ss. refl. l. dep.: vara) övermodig l. högmodig.
a) (†) tr. 5Mos. 17: 20 (Bib. 1541). Emedan segren förhäfde och försämrade dig, så sände (Herren) dig nederlaget. Genberg VSkr. 2: 130 (1863).
b) refl. o. (numera knappast br.) dep.
α) yvas, vara (alltför) högmodig l. stolt, brösta sig, göra sig stor; ofta med prep. över (jfr β) l. (i sht förr) av (förr äv. utav) o. sbst. betecknande det varöver ngn yves. Vppå thet ath iach mich icke åff the stora oppenbårilse förhäffua skulle. 2Kor. 12: 7 (NT 1526; Bib. 1917: förhäva mig på grund av). Förhäff tigh icke j medgången, ty Hiwulet (dvs. hjulet) torff (dvs. kan) snart wändas. Balck Es. P 3 b (1603). Jag har intet .. att förhäfva mig af framför mina likar. Wallin 1Pred. 1: 226 (c. 1830). Förhäfva sig öfver sina framgångar. Melin JesuLefv. 3: 210 (1849). (Vi vilja icke) söka .. den ringaste anledning till att förhäfvas. Flensburg KyrklTal 97 (1870). SvD(B) 1927, nr 129, s. 12. — särsk. (†)
α’) med gen. Medhan .. nu the Lybeske .. äre så vordne rijckte, så förhäffve the sigh nu tess och late sig icke benöge. GR 21: 40 (1550).
β’) i förb. med följande inf. med att l. med följande att-sats: yvas över, berömma sig av, skryta med. Titt hierta förhäffuer sigh at tu så degheligh äst. Hes. 28: 17 (Bib. 1541; Bib. 1917: högmodades över). Schroderus Os. 1: 566 (1635). JGOxenstierna 4: 13 (1815).
β) (i högre stil) med prep. över (jfr α), förr äv. utöver, o. sbst. betecknande person: (av högmod o. d.) se på (ngn) med förakt l. se ned på (ngn) l. behandla (ngn) överlägset, se (ngn) över axeln. J fördraghen om någhon .. förhäffuer sigh uthoffuer idher. 2Kor. 11: 20 (NT 1526; Bib. 1917: förhäver sig över eder). Hans hierta skulle icke forhäffua sich offuer sina brödher. OPetri 2Förman. A 2 a (1528). Fryxell Ber. 14: 124 (1846).
c) (†) i p. pf. ss. adj.: övermodig, högmodig, stolt. Wexionius Vitt. 396 (1685). Mången blir så förhäfven af lyckan, at han ej känner igen sine gamle vänner. Dalin Arg. 1: 41 (1733, 1754). Lagerlöf HomOd. 228 (1908).
7) (†) refl.: uppstå, uppkomma. Förundrar oss ther före ecke lithet, hwar wtaff sådana wpstötning och bedröffuilsze sig förhäffuer. GR 6: 28 (1529). Berchelt PestOrs. E 2 b (1589).
8) (numera bl. bygdemålsfärgat) förlyfta sig. Hon förhof sigh på rogesäkerne. VRP 1622, s. 471. Tå man .. med stora Byrder sig förhäfwet. IErici Colerus 2: 152 (c. 1645). Schultze Ordb. 1851 (c. 1755). Hoppe (1892).
Spalt F 2774 band 9, 1927