Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLÅMIG glå3mig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. GLÅMOT, adj.
Ordformer
(glåm- 1685 osv. glåmm- 1769. -ig 1764 osv. -og 1734 (: glåmoghet)—c. 1755 (: Glåmoghet). -ot 1685—c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. glåmot, glåmug, glosögd, glåmig; avledn. av GLÅMA, v.]
(ngt vard.)
a) som har sjukligt blek, grågul ansiktsfärg o. matta, insjunkna ögon; gråblek (o. hålögd); om öga: matt, grumlig (o. insjunken). (Gubben i månen) Seer bleek och glåmot ut. Spegel GW 164 (1685). Tomma glåmiga blickar. Almqvist Törnr. 3: 169 (1850). En usel, hålögd, glåmig stackare. Hagberg Shaksp. 9: 73 (1850). Hans glåmiga ansikte. VFl. 1914, s. 71.
b) om ljus(sken) o. d.: matt, blek, gråaktig, grådaskig. Thorild 3: 73 (1791). Lyktorna lyste glåmigt. Tavaststjerna Barnd. 19 (1886). En glåmig gryning. Lundquist Zola Grus 355 (1892). Böök ResSv. 234 (1924).
Avledn.: GLÅMIGHET, r. l. f. (ngt vard.) Serenius Nnn 4 b (1734). Geijerstam LycklMänn. 131 (1899).

 

Spalt G 602 band 10, 1929

Webbansvarig