Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HARKA har3ka2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr sv. dial. harka, hark, knarra, skrapa (om ljud), motsv. d. harke, harkla, nor. harka, knarra, rossla, isl. harka, skrapa, shetländska hark, harkla, nt. harken, skrapa, harkla, t. (Schweiz) harchelen, rossla; jfr äv. sanskr. kharjati, knarrar, gr. κράζειν, kraxa, gnissla, skria; urspr. ljudhärmande; jfr HARK, HARKA, sbst.1, HARKLA, sbst. o. v., HARSKA, HARSKLA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) intr. o. refl.: harkla, harkla sig. Almqvist AmH 1: 234 (1840). Sundén (1885). Östergren (1926).
Särsk. förb.: HARKA UPP10 4 l. OPP4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) harkla upp. Lundell (1893).

 

Spalt H 450 band 11, 1930

Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se