| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HO hω4, interj. o. sbst.3, n.; ss. sbst. best. (föga br.) -et l. -t; pl. (föga br.) = l. -n.
I. interj.
1) ss. uttr. för känslor o. sinnesrörelser av olika slag. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. o. isl.] (†) ss. uttr. för klagan, rädsla l. skräck: o, ack; äv. upprepat. Jagh förfäras i Hierta och Bryst, / Ho! fijkiom nu foort stilla och tyst. Brasck FörlSon. G 2 a (1645). Envallsson Tulipano 33 (1794).
b) ss. uttr. för överraskning l. häpnad: å, åhå, vad?; numera nästan bl. (mindre br.) fördubblat, i sht med sammansmältning till ett ord: HOHO04. Ho! dierfwes j läsa Bibelen? Brasck FörlSon. H 4 b (1645). Janson CostaN 2: 161 (1910).
c) ss. uttr. för glädje l. munterhet; jfr 4; ofta fördubblat l. tredubblat, äv. med sammansmältning till ett ord: HOHO04, HOHOHO104; äv. i förb. ho hej, förr äv. ho lustig (äv. med sammansmältning till ett ord: hollustig, möjl. äv. åsyftande uttal med å-ljud; jfr HÅ, interj.). Wnder Sången, roppadhe Berge hollustig. VDAkt. 1674, nr 31. Ett långt bref! Ho hej, hurra! VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 157. Ho, ho, utropade han glad. Janson Par. 138 (1900).
d) (mera tillf.) ss. uttr. för hastig rörelse; i uttr. hej ho l. ho (och) hej o. d., äv. för ho och hej, (gå undan) i rask fart, ”friskt”. Fröding ESkr. 2: 81 (1892). För ryttaren själf gick det undan för ho och hej! SDS 1911, nr 185, s. 4.
2) ss. lystringsord l. tillrop.
a) (i sht bygdemålsfärgat) ss. lystringsord: hallå, hör hit; stundom i förb. hej ho, se HEJ, interj. I 2 a. Hoo, Hossa, Hålla, Ho, Stallbrödher, står vp en gångh. Lindner Tijdhfördr. 26 (1641). Hallström Sagodr. 87 (1910).
b) ss. tillrop till djur. — särsk.
α) ss. äggande l. uppmuntrande tillrop till hästar (dragare); äv. i sammanställningen ho ja. Weste (1807). Czaren .. piskade på hästarna, hvisslade och kommenderade: .. ho ja, hopp! Strindberg HMin. 2: 304 (1905).
β) (numera knappast br.) jäg. tillrop varmed jakthundar hetsas att angripa villebrådet; äv. upprepat, med sammansmältning till ett ord: HOHO04. Weste (1807). SvTyHlex. (1851, 1872).
3) (folkligt i vissa trakter, numera knappast br.) i förb. ho hag(g)la [senare leden av okänt ursprung], ss. avslutning i ramsa använd för att ”binda näcken”. Näcken bindes sålunda: Näck, Näck! stål i strand, Far din var en ståltjuf, Mor din var en nåltjuf. Så långt skal du vara härifrån, som detta rop höres; och då ropa alle med full hals: Ho, hagla. Fernow Värmel. 260 (1773). Hofberg NerGMinn. 216 (1868).
4) återgivande skratt (ofta grovt sådant som gör obehagligt intryck); vanl. fördubblat l. tredubblat, äv. med sammansmältning till ett ord: HOHO04, HOHOHO104. Stiernhielm Vitt. 116 (c. 1650). (”Skogmannen”) förvillar folk som gå i skogen, och när de gråta af fruktan, skrattar han: ho, ho, ho! Hyltén-Cavallius Vär. 1: 278 (1864). Engström Lif 91 (1907).
5) (i vissa trakter) härmande ngt fågelläte; särsk. fördubblat, återgivande gökens läte: kuku; vanl. med sammansmältning till ett ord: HOHO04. Björck Dikt. 79 (1863).
6) återgivande vindens vinande. Han härmade .. (blåsten) .. — hoo, hoo, så låter det! Hallström El. 86 (1906).
II. sbst.: ropet, uttrycket l. lätet ”ho”. — särsk.
2) motsv. I 4. Skutenhjelm .. kastade sig på soffan under ett gällt skrattande ho, ho, ho! Rydberg Frib. 214 (1857).
4) (i vittert spr.) motsv. I 6. Och vinden drog / med hi och ho / öfver myr och skog. Rydberg Dikt. 1: 57 (1876, 1882).
1) till I 2, om människa: ropa l. skrika (”ho”), hojta. Ryssen började hoa och skrika, att det skulle gå ändå fortare. Bondeson MVK 91 (1893, 1903). särsk. till I 2 b, i fråga om lockrop till kreatur. All boskapen flockades tillsammans, så snart han hoade. Bååth Grette 97 (1901).
2) (föga br.) till I 4: skratta så att det låter ”ho(hoho)”; i fråga om grovt, obehagligt skratt. Ett hoande gapskratt. Johansson RödaHuv. 1: 190 (1917).
3) (i vissa trakter) till I 5, om ugglefågel: tjuta (”ho”). Ufvinnan .. hoar i den tre veckors långa julskymningen. Heidenstam Skog. 5 (1904).
Spalt H 1102 band 11, 1932