Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JÄRGA, v. -ade. jfr JÄRG.
Ordformer
(jerga 1712—1852. järga c. 1755—1852)
Etymologi
[sv. dial. järga, järk, klandra, gnata, väl samma ord som sv. dial. jarg, tugga på ngt segt; av ovisst urspr.]
(†) ständigt tala om ett o. samma, ”tugga om”, ”älta”; kälta. Spegel (1712). Schultze Ordb. 2048 (c. 1755). Dalin (1852; med hänv. till kälta).

 

Spalt J 397 band 13, 1934

Webbansvarig