Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNALTA knal3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sannol. avledn. av KNALLA, v.2]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gå ojämnt l. med svårighet; äv.: färdas sakta framåt (i åkdon som ”hoppar”), ”skramla”; jfr KNALLA, v.2 2. Hellquist EtymOrdb. 327 (1921). Så knaltade vi helt lugnt vidare (i den gamla, dåliga bilen). Nordström Amer. 160 (1923).
2) (i Finl., †) i olika förbindelser som beteckna ett långsamt (men säkert) förlopp l. en då l. då l. undan för undan försiggående värksamhet; se KNALTA AV, IHOP, KNALTA SIG TILL; jfr KNALLA, v.2 1, 3.
Särsk. förb. (i Finl., †): KNALTA AV. opers., i uttr. det knaltar av litet om sänder, man reder undan för undan skapligt upp sina svårigheter, det knallar och går. Är min far annars nöjd och belåten? — frågade Lennart … — Åh, det knaltar ju af litet om sender, — svarade majoren godmodigt. Topelius Vint. I. 1: 77 (1863, 1880). —
KNALTA IHOP. hopsamla l. lägga av (pänningar). (Han) blef skrifvare vid kommissariatet och knaltade ihop en och annan styfver. Topelius Vint. I. 1: 220 (1859, 1880). —
KNALTA SIG TILL. (småningom) få tag i l. komma över (ngt). De (dvs. de två rymmarna från Korsholms häkte) voro just stadde på en upptäcktsresa framåt kyrkobyn, för att undersöka lås och bomar i böndernas lider och visthus, samt möjligen knalta sig till någon hygglig fårskinnspels. Topelius Läsn. 5: 80 (1880).

 

Spalt K 1549 band 14, 1936

Webbansvarig