| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KONFUNDERA kon1funde4ra, i Sveal. äv. -e3ra2 (kånnfunndèra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KONFUSION.
1) (†) sammanblanda, röra ihop (olika ting); förväxla (ngt med ngt). RA II. 1: 395 (1614). Han hafver och allestädes confunderat det ordet þerri och þvi. Schück VittA 3: 68 (i handl. fr. c. 1670). Jag har icke confunderat qvickhet med illistighet, jag söker noga skilja dem. Posten 1769, s. 670. Rydberg Myt. 2: 429 (1889).
2) (†) åstadkomma oordning i (ngt), ställa till oreda i (ngt), trassla till (ngt); äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: tilltrasslad, förvirrad, oredig. Carl IX Swar L 2 b (1606). Jngen tage vpp annars Slächt Nampn, eller Wapn .. och Confundere i så motto Ätterne. RARP 1: 7 (1626). En .. confunderad matt prosa. Hammarsköld SvVitt. 2: 191 (1819). Tholander Ordl. (c. 1875).
3) med avs. på person: förvilla, förvirra, förbrylla; äv. med saksubj.; numera i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: förvirrad, konsternerad. Argument .., ther med han kunde confundera och wederläggia the falske Christne. Muræus Arndt 1: 114 (1647). ÄSvBiogr. 1—6: 166 (c. 1722). Liljecrona RiksdKul. 123 (1840). Aldrig har jag sett ett par människor se mera konfunderade ut. Nordström Amer. 188 (1923). Det enda som konfunderade Emma .. var, att jag kunde läsa och förklara den engelska texten. Därs. 263. — särsk. (numera knappast br.) refl.: trassla in sig, tappa bort sig. Han feck kortleken, började blanda, men confunderade sig straxt. Posten 1768, s. 38. Nordforss (1805). Wulff SvRim 49 (1898).
Spalt K 2107 band 14, 1937