Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONKUBIN koŋ1kɯbi4n, äv. kon1-, l. -ku- (kånnkubi´n Dalin), f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er; förr äv. KONKUBINA, f.; best. -an; pl. -or l. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet concu-. -bin 1610 (: Concubiner, pl.), 1621 osv. -bina 1614—1771. -bine 1658—1807)
Etymologi
[jfr t. konkubine, eng. o. fr. concubine, av lat. concubina, bihustru, till com (se KON-) o. cubare, ligga (jfr INKUBATION)]
(i sht i fråga om forntida förh.) älskarinna, mätress, frilla; bihustru. Absolon skämde sijns Faders Concubiner i heele Israels åsyyn. Rauman Ryning 16 (1610). I Skenninge-mötet blef Prästerna förbudet att hålla offenteliga Concubiner. Botin Hem. 2: 102 (1756). Nordström Samh. 2: 65 (1840). Högberg JesuBr. 1: 201 (1915).
Avledn.: KONKUBINAGE, n. [av fr. concubinage] (†) konkubinat. Wedberg HD 449 (i handl. fr. 1832). Gynther ConvHlex. (1845). —
KONKUBINAT, n. [jfr t. konkubinat, fr. concubinat, av lat. concubinatus] (i sht i fråga om forntida förh.) sammanlevnad med mätress l. konkubin. ConvLex. (1821). Det i Rom af sederna tolererade öppna concubinatet. Olivecrona LagbGift. 15 (1851). NoK 85: 71 (1928).

 

Spalt K 2126 band 14, 1937

Webbansvarig