Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONSORT (kånnså´rrt Dalin), m.||ig.; numera bl. i pl. konsorter konsor4ter. Anm. I ä. tid o. ännu ngn gg användes i bet. 1 den lat. pl.-formen consortes. KlädkamRSthm 1591 A, s. 11 b. DN(B) 1936, nr 258, s. 6 (: et consortes).
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. konsorten, pl., eng. o. fr. consort, av lat. consors (pl. consortes), meddelägare, kamrat, av com (se KON-) o. sors (gen. sortis), lott (se SORT). — Jfr KONSORTIUM]
1) person med vilken man har ngt gemensamt; meddelägare i ngt företag, medintressent; kamrat, kollega; stallbroder, likasinnad, meningsfrände, anhängare; numera bl. i pl., i sådana uttr. som ngns konsorter l. N. N. och (&) l. med konsorter, om ngns likasinnade anhängare l. meningsfränder, vanl. med nedsättande bet. SthmTb. 1575, s. 128. (Han) hade .. skriffuit sin Consort till vthi Paris, att han skulle .. betale en köpman uthi Andorpen .. 250 Croner. Därs. 1576, s. 29 b. Skal .. ingen af Arrendatorerne (av kronans bruk i Sala bärgslag) eller theras Consorter hafwa något privat eller egit bruk. Bergv. 1: 55 (1624). Att Leopold & Consorter .. hata mig, det förundrar mig ingalunda. Tegnér (WB) 3: 331 (1818). Herr Staaff och konsorter. Hellquist Namn 21 (1918). — jfr MED-KONSORT. — särsk.
a) (†) om personer som tillsammans underhöllo krigsman. ÅngermDomb. 1647, s. 26. VDAkt. 1711, nr 453. — jfr DRAGONE-KONSORTER.
b) (†) om gemål. HC11H 5: 82 (1672). Därs. 6: 157 (1680).
2) (†) sälle. En sådan oflitigh consort och maatrötare, som Lasse Skytte ähr. OxBr. 3: 67 (1623). DA 1808, nr 31, s. 1.
Avledn.: KONSORTSKAP, n. (†) delägarskap; äv. konkret. OxBr. 11: 20 (1615). Bergv. 1: 58 (1624).

 

Spalt K 2159 band 14, 1937

Webbansvarig