Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRATSCH krat4ʃ, interj.
Etymologi
[av ljudhärmande urspr.; kanske uppkommet gm kontamination av KRASCH, interj., o. KLATSCH, interj.; i bet. I skulle emellertid en direkt sidoform till KLATSCH kunna föreligga (jfr krase vid sidan av KLASE m. fl.)]
I. (†) klatsch. Hej! courage, min fole! gå på! / Kratsch! i språnget dig piskan skal få. Envallsson IndCamp. 24 (1784).
II. interj. återgivande det (mer l. mindre skarpa, ofta brakande) ljud som uppkommer, då ngt hårdt krossas l. brytes l. brister sönder l. går i kras; äv. i substantivisk anv. Holmberg 1: 498 (1795). I detsamma snafvade hon öfver en trädstubbe och — kratsch, der låg hennes lerskål i tjugu bitar. Topelius Läsn. 4: 118 (1871). De besökande i Hamiltonsalen (hörde) .. ett förskräckligt kratsch, och .. sågo .. Portlandsvasen krossad i otaliga små bitar på golfvet. SD(L) 1896, nr 42 A, s. 10. Kratch! Där sprang stormärsrån! VFl. 1911, s. 148.
Avledn.: KRATSCHA, v. (föga br. utom i Finl.) till II: braka, knaka, ”säga kratsch”. Inomhus surrade spinnrocken eller kratschade kardorna, slamrade .. väfstolen. NIllT 1872, s. 231. På morgonen redo vi vidare så det kratschade i vassen. Rosberg Granö Altai 2: 353 (1921).

 

Spalt K 2673 band 15, 1937

Webbansvarig