Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRICKA krik3a2 l. (numera bl. i bygdemålsfärgat spr.) KRÄCKA kräk3a2, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(kricka 1806 osv. krik- 1806 (: Krikand)—1829 (: Krikand). kräcka (-e-) 1807—1889. kräka 1806)
Etymologi
[jfr sv. dial. kricka, kräcka (varav nylat. crecca i artnamnet Anas crecca); jfr äv. nor. krikt, östfris. krikke, krike, kreke, ävensom fr. dial. cric, criquet, lit. krikle; av ljudhärmande urspr. efter krickandshannarnas vårläte]
andfågeln Nettion (Anas) crecca Lin., krickand. Gravander Buffon 3: 170 (1806). FoFl. 1922, s. 137.
Ssg: KRICK-AND, f. l. r. [jfr d. krikand, nt. krickant; möjl. efter t. krickente] kricka. Gravander Buffon 3: 170 (1806). Möllersvärd Jägarl. 53 (1926). särsk. i utvidgad anv., i uttr. gulkindad(e) krickand(en), om den med krickanden nära besläktade arten Nettion (Anas) formosum Georgi. FoFl. 1931, s. 285.
Ssgr: krickand(s)-hanne,
-unge.

 

Spalt K 2717 band 15, 1937

Webbansvarig