| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRÅNGLIG kroŋ3lig2, adj. -are. adv. -T.
(ngt vard.)
1) (†) motsv. KRÅNGLA 1 a: krokig; slingrande; i fråga om passage l. trafikled o. d. äv.: trång o. krokig, svårframkomlig. Krånglig .. Krokot. Schultze Ordb. 2427 (c. 1755). På den andra (stenen) äro åtskilliga ränder och krångluga strek, som ingen liknelse hafva af någon sort Bokstäfver. VetAH 1763, s. 301. Krångliga och osnygga gator. Palmstedt Resedagb. 89 (1779). En krånglig fura. Topelius Läsn. 7: 86 (1891).
2) (†) motsv. KRÅNGLA 2 a; om handstil o. d.: klottrig. Lind (1749; under kritzel). (Handstilen) är icke särdeles vacker, stundom oläslig och krånglig. 1Saml. 1: 98 (1773). Weste FörslSAOB (1823).
3) (†) motsv. KRÅNGLA 3: knipslug, ”knivig”, knepig; sofistisk; äv. oeg., om sak; stundom svårt att skilja från 5, 6. (Herdabrevet) är aldeles så lösligt, så krångligt och obestämt, som fordras att förvilla en o- och halftänkande Prästpöbel. 2Saml. 8: 6 (1789). Krångliga inkast. Leopold 3: 95 (1797, 1816). Weste FörslSAOB (1823).
4) (numera föga br.) motsv. KRÅNGLA 4: som (gärna) ställer till tvister l. bråk, grälaktig, bråkig; stundom svårt att skilja från 6. Han var högst illa känd och beryktad såsom en den krångligaste hästbytare. Læstadius 1Journ. 250 (1831). Lundgren MålAnt. 2: 156 (1872). Vendell SvFras. 60 (1903).
5) motsv. KRÅNGLA 5, 6; om sak: som vållar besvär, svår att klara; invecklad, tillkrånglad, tilltrasslad, ”kvistig”, intrikat, besvärlig, svår; jfr 3. Oelreich 58 (1755). Uträkningen är krånglig och brydsam. Tessin Skr. 22 (1761). Ingen kan .. ha gjort en enkel sak krångligare, än denne eljest förtjente författare. Geijer SvFolkH 1: 101 (1832). Det som var krångligast att komma till rätta med var rösträtt vid val av vägstämmoombud. GHT 1934, nr 98, s. 8.
6) motsv. KRÅNGLA 7; om person: som har benägenhet att krångla, besvärlig att ha att göra med, bråkig, ogin; motspänstig; jfr 3, 4. Möller (1790, 1807). (Leopold) var krånglig den dagen, och jag kom ingenstans med honom. Choræus Bref 156 (1804). En ogift karl, egen ock krånglig på många vis. Landsm. VIII. 3: 237 (c. 1900).
7) motsv. KRÅNGLA 8; om maskin, mekanism, kroppsorgan o. d.: som krånglar, som lätt råkar i olag l. bringas ur (normal) funktion; stundom: som icke fungerar tillfredsställande. En krånglig mage. Kellgren (SVS) 6: 160 (1786). Motorn, som är gammal och krånglig. NDA 1913, nr 171, s. 4.
1) till 5; äv. konkretare: besvärlighet, svårighet; ngt invecklat l. tillkrånglat. Weste FörslSAOB (1823). Ovanligt långa satsförbindelser, ovanlig ordföljd och andra sådana krångligheter i meningarnas byggnad. Schück o. Lundahl Lb. 1: 31 (1901).
Spalt K 3045 band 15, 1938