| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KVÄSA kvä3sa2, v. -er, -te, -t, -t; förr äv. (i bet. 1) KVÄTSA, v., anträffat bl. i p. pf. -t. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (†) med avs. på person l. kroppsdel: skada (ngn l. ngt) gm slag l. stöt o. d., såra l. sarga; särsk. i fråga om skrubbsår l. krossår; särsk. i p. pf. ss. adj.: sårad, i ä. tid i sht om person som sårats i krig; äv. substantiverat. OxBr. 6: 14 (1627). (Jag) måste med smärta ligga och åhöra de andra qvästas jämmer som märckeligen ökade mitt qval. Dahlberg Lefn. 28 (c. 1755; uppl. 1911). Som kulan halkade mot hans bröst, blef han deraf endast lindrigt qväst. Louvet de Couvray EmV 3: 98 (1798). Bär undan de sårade och qvästa! Mellin Nov. 2: 224 (1849, 1867). Tholander Ordl. (c. 1875; p. pf.). — särsk.
b) oeg.: nedbryta l. skada (ngn) gm plågor, plåga; i sht i p. pf. Han (var) af Såret .. så illa qväster. Rüdling Suppl. 476 (1740). (Jag är) än .. med en svår och pinlig värk, i vänstra benet och låret qväst. VDAkt. 1759, nr 531. Min kropp, / Af plågor qväst. Hagberg Shaksp. 3: 256 (1848). — särsk. bildl.: förkrossa (se d. o. 2 (b)), nedslå. Af detta tröster Ehr, I, hwilka Sorgen qwäst. Brobergen 171 (1697, 1708). Den, som .. förökar såren i det qvästa hiertat, kan (osv.). Mörk Ad. 2: 179 (1744).
2) skada (ngt) gm slag l. stöt, krossa; numera bl. ngn gg i anv. som kunna fattas ss. oeg. anv. av 3. Samma gränner (dvs. granar) haffua .. (i fallet) kuäst een .. liten Eek i toppen. VDAkt. 1668, nr 49. Alla sidoskott af rötter (av hagtorn som omplanteras), som under uptagningen kunnat blifvit krossade eller qveste, skäres bort. Gadd Landtsk. 2: 90 (1775). Borggrefven en fluga med läderklabben kväste. Jensen Mickiewicz Tad. 62 (1898). — särsk. bildl. (Fruktträden) hafva blifvit ansenligen qväste af sista vinter. VetAH 1761, s. 35. Goda och kraftfulla, odlade ängar (hava), ehuru flere gånger qväste af kölden, likväl repat sig. LfF 1836, 3: 58.
3) [eg. bildl. anv. av 1] kuva l. tukta (ngn), göra (ngn) ödmjuk, lära (ngn) ”veta hut”; förödmjuka l. ”kuscha” (ngn), ”bräcka” (ngn); ”snoppa av” (ngn); äv.: ”stoppa till munnen på” (ngn); äv. med sakligt obj.: slå ned (ngt), kuva (ngt). En Munk sin tomma hjerna mattar / At visa Baile har illa läst, / En ans förnuft, af vantro qväst, / Den store Locke för slög och lätttänkt skattar. Nordenflycht (SVS) 2: 411 (c. 1760). Hur lopp du, ack, en liten qväst / Och skämd och stympad satan der! Thorild (Hans.) 1: 195 (1784). Då .. (Lefrén) såg, huru oppositionen vann voteringarne (hade han sagt): ”Nej, låt ryssarne komma hit och qväsa dem!” Liljecrona RiksdKul. 263 (1840). Modet kvästes väl något genom det nederlag, som .. drabbade Erik Karlsson mot Sturarne och deras dalkarlar, men (osv.). Uppl. 1: 246 (1902). Att kväsa varje försök till oordning. SvD(A) 1930, nr 269, s. 8. — särsk. mer l. mindre bildl. Ljudet fortplantar sig, rullar med kraft mot någon ås, återkastas och kryper kväst tillbaka. Arkadius Pakkala 80 (1895). Stranden med den kvästa bränningen. Mörne Morgonstj. 64 (1928).
B [hithörande ssgr äro bildade till p. pf. i substantivisk anv.]: (1) KVÄST-HUS. [jfr d. kvæsthus] (†) sjukhus för personer, som blivit sårade i krig. VDAkt. 1725, nr 414. —
(1) -LAVE. (kväs- 1807. kväst- 1756—1938) (förr) sjömil. benämning på ett i äldre örlogsfartyg under vattenlinjen beläget rum som var försett med bäddar (”lavar”) o. användes ss. förbandsplats o. i senare tid äv. ss. förrådsrum. PH 6: 4194 (1756). Wilhelm i SvD(A) 1938, nr 61, s. 13.
Spalt K 3480 band 15, 1938