| Publicerad 1940 | Lämna synpunkter |
LITTERAT lit1era4t l. li1-, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. adj. n. o. adv. = (Anm. Ordet användes förr äv. oböjligt i pl. Rudbeck Bref 165 (1679). Isogæus Segersk. 733 (c. 1700)); ss. sbst. best. -en; pl. -er; förr äv. LITTERATUS, m.
I. (numera i sht i fråga om ä. förh. l. i mera lärt spr.; jfr a): adj.: som har studerat, boksynt, (bokligt) bildad, lärd; i sht förr äv.: som har vetenskaplig utbildning; förr äv.: som har studerat klassiska språk; äv. om förhållande, värksamhet o. d.: som har att göra med litteratur o. dyl. l. förutsätter lärda studier, lärd. Thyselius HdlLärov. 1: 4 (1620). Gustaf Rosenhane .. erhöll .. en ganska grundelig litterat och humanistisk bildning. Hammarsköld SvVitt. 1: 143 (1818). Den skillnad man fordrar emellan ”litterata och illitterata” .. studenter. Frey 1843, s. 408. De litterata yrkena. Kjellén NatSaml. 30 (1906). — jfr ILLITTERAT. — särsk.
a) jur. om domare, ämbetsman o. d.: lagfaren; numera bl. i uttr. litterat rådman; förr äv. litterata klassen (av rådmän) o. d. Literat Rådman. FörordnBorgmVahl. 1727, s. 4. At uttaga och utvälja en sådan Notarius som är Literat och förfaren detta Embetet förestå. VRP 26/5 1731. SP 1792, nr 188, s. 3. SvRiksd. I. 8: 109 (1934).
b) litterär; som lever av litterärt arbete. Bror J. Adlerbeth har öfvergått till oss andra litterata dagsverkare. BrefNSkolH 241 (1811). Hela den litterata verlden. Sturzen-Becker SvSkönl. 165 (1845).
II. sbst.
1) (numera i sht i fråga om ä. förh. l. i mera lärt spr.) lärd l. bildad person. VDAkt. 1692, nr 224. Literaternas sekt (i Kina). Söderblom Gudstr. 291 (1914).
2) (i sht i mera lärt spr. l. ngt ringaktande) person som sysslar med l. lever av litterärt arbete; skribent; litteratör. SvD 1899, nr 92 A, s. 1. Några unga litterater och journalister. VL 1905, nr 299 B, s. 3. Den unge samhällsreformatoriske litteraten. SvRiksd. I. 8: 453 (1934; om Thorild).
Spalt L 859 band 16, 1940