Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUDER lɯ4der, sbst.2, förr äv. LUDDER, sbst.2, n.; best. -dret; pl. =; pl. best. -dren l. -derna.
Ordformer
(luder 1694 osv. ludder 1732—1807)
Etymologi
[jfr d. lud(d)er, nor. ludder; av t. luder; jfr mht. luoder; jfr äv. holl. loeder; trol. med avljud till isl. lǫð, inbjudning, laða, t. laden, got. laþōn, inbjuda, kalla]
1) (i sht förr) jäg. djurkadaver (l. del av sådant) som utlägges för att locka rovdjur till ngn viss plats där det kan dödas, åtel; äv. om förgiftat kött som utlägges för dödande av rovdjur. FörarbSvLag 4: 342 (1694). Hvar och en (äger) frihet .. at skiuta för luder. ResolRABesvär 1739, § 7. Skjuta räfvar på luder. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Mest hade han tagit .. (vargar) med förgiftadt luder. Wetterhoff Skog 2: 150 (1887). Östergren (1932). — särsk. (†) oeg., ss. nedsättande benämning på dålig häst (eg. som endast duger att användas ss. åtel för rovdjur). Porthan BrSamt. 213 (1796). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
2) (vulg.) i bildl. anv. av 1 (jfr 1 slutet), användt ss. okvädinsord om l. till person: as, vrak. Dähnert 231 (1746). Den tjyven, det aset, det ludret! skrek han. Östergren (1932).
3) [eg. specialfall av 2] (vulg.) liderlig kvinna, sköka. Bellman (BellmS) IV. 2: 314 (1771). Moberg Rosell 244 (1932).
Ssgr (i allm. till 1): LUDER-BÖSSA. (förr) jäg. gillerbössa så anordnad att skottet gick av, då djuret vidrörde den utlagda åteln. Weste (1807). Dalin (1853). —
-GAM. (†) fågeln Neophron percnopterus Lin., asgam, smutsgam. Scheutz NatH 70 (1843). KonvLex. (1861). —
-HÄST. (†) hästkadaver användt ss. åtel. Hillerström Biörnf. 46 (1750). Greiff Jagt 38 (1821). —
-MÄRR. (†)
1) = LUDER, sbst.2 1 slutet. Weste (1807). Dalin (1853).
2) = LUDER, sbst.2 3. Weste (1807). —
-ORT. (†) = -PLATS. FörarbSvLag 5: 201 (1713). —
-PLATS. (förr) jäg. ställe där åtel utlades. PublVarg. 1722, s. 2. SvSkog. 1474 (1928).
Avledn.: LUDRA, v., -ing. (lud- 1734 osv. ludd- 1755—1807) [jfr t. ludern]
1) (i sht förr) jäg. till 1: lägga ut åtel för jakt på rovdjur. Scherping Cober 1: 301 (1734; i bild). At Ludra för vargarna. Aken Reseap. 327 (1746). Strindberg SvÖ 2: 262 (1883). Östergren (1932). särsk.
a) (†) i uttr. ludra på (ngt), använda (ngt) ss. åtel vid jakt på rovdjur. Luddra på en gammal häst. Weste (1807). Ahlman (1872).
b) med obj. betecknande djur som jagas gm utläggande av åtel. Ludra rävar. Schultze Ordb. 2872 (c. 1755). Schröder SvJakt. 201 (1891).
c) med obj. betecknande plats där åtel utlägges. En varggård, vederbörligen ludrad. Holmberg Nordb. 117 (1852).
d) ss. vbalsbst. -ing, konkret: åtel, luder. Förgifftade luddringar. VgFmT I. 6—7: 73 (1755). Fatab. 1906, s. 118.
2) (†) till 2, i p. pf. ss. adj.: skurkaktig. Den ludrade fähunden. Rutström Schiller Röfvarb. 62 (1799).

 

Spalt L 1127 band 16, 1941

Webbansvarig