| Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
MEDFARA me3d~fa2ra, äv. (i vissa trakter) mä3d~, v. -far, -for, -foro, -farit, -faren (se för övr. FARA, v.2). vbalsbst. -ANDE; jfr MEDFART. (beträffande äldre skrivsätt se MED, prep. o. adv.)
1) fara i sällskap med (ngn), följa med (ngn), fara med; numera bl. tillf., företrädesvis i p. pr., p. pf. o. ss. vbalsbst. Möller (1745).
2) (†) föra l. forsla (ngt) med sig, hava med sig (på färd); stundom övergående i bet.: innehava, äga; i sht i uttr. hava ngt (att) medfara; jfr FARA, v.2 4. G1R 2: 183 (1525). Thet godtz the haffve medtfare bliffver them inthet ifråtaget. Därs. 26: 868 (1556). Alt hwad the hade at medhfara. Schroderus Os. 2: 531 (1635). ReglHandSocGbg 14/10 1734, s. B 2 a. — särsk. i p. pr. med pass. bet.: som medföres, som ngn har med sig. (Påven) Bonifacius (VII) försålde (vid flykten från Rom) sitt medhfarande Rooff. Schroderus Os. 2: 552 (1635).
3) (†) bildl., med avs. på ngt (mer l. mindre) abstrakt (särsk. tillstånd, egenskap o. d.; jfr 4): medföra, hava med sig l. i sitt följe; komma med l. förebringa; äga; i sitt handlande l. uppträdande ådagalägga l. nyttja; fara med; i uttr. hava ngt (att) medfara. Then nödh som dödhen haffuer medh fara, är så stoor och förfärligh, at (osv.). LPetri 3Post. 20 b (1555). All machten .. ligger icke på bördene, uthan vårdar fast meer, hurudana seder, umgänge och åthäfvor een .. (blivande konung) hafver medhfara. Dens. Kr. 64 (1559). Thet är ährligit, at Biskoparna mäkla theras Saak, som medh wåld förtryckte warda, .. Doch sålunda, at förbenämde hafwa en rättmätigh Saak och Fordran at medhfahra. Schroderus Os. 1: 404 (1635). (Jesus) hade .. een sådan macht och krafft at medfahra, som öfwergick alla Englars och Menniskiors macht. Sylvius Mornay 648 (1674). — särsk. i uttr. hava sanning l. osanning l. lögn o. d. (att) medfara, fara med sanning resp. lögn. Sådane muncker, nunner och slicktt selskap, som inthet annet hade medfare ähn lögn, bedrägerij och all skalckheet. G1R 24: 158 (1553). Schroderus Os. 2: 555 (1635).
4) (†) med avs. på värksamhet, handling o. d.: hava för händer, förehava; bedriva, utföra, sköta; syssla med; äv. i uttr. hava ngt (att) medfara. Ath the inthit annat haffua medhfara een (dvs. än) köpenscap. G1R 3: 141 (1526); möjl. till 2. Därs. 26: 295 (1556). Den vålds-verkan, som sker på all jagt i Landet, hvilken så medfares, at innan få år, efterkommande Jägare föga lära tacka sina nu lefvande Företrädare. Tessin Bref 1: 308 (1753).
5) med avs. på ngt konkret: förfara (så l. så) med (ngn l. ngt), behandla, hantera, handskas med; sköta; äv. (numera knappast br.): vårda (väl l. illa); numera företrädesvis i pass., särsk. i p. pf. (jfr c), o. ss. vbalsbst.
a) med avs. på levande varelse l. ngns kropp l. på kroppsdel; företrädesvis (o. numera nästan bl.) i pregnant anv. l., vanl., med bestämning angivande behandlingens art, i sådana uttr. som medfara (ngn) illa, i sht förr äv. obarmhärtigt, jämmerligt, ynkligt, gruvligt o. d., om hård l. obarmhärtig osv. behandling l. handgriplig misshandel, stundom äv. om vanvård; förr äv. i uttr. medfara ngn väl, behandla ngn väl. Schroderus Albert. 3—4: 315 (1638). Sedan .. (tupparna) ära uthskorna, måste the hafwas uthi något Rum innestängde och wäl medfaras wid pas uthi 8 Dagar så länge the kunna läkias. IErici Colerus 2: 191 (c. 1645). Man kan icke säija at alla de som .. ihielslogos, uphängdes, fördränktes eller elliest ömkeligen medhfohres, .. wore skyllige till det Muteriet. Barckhusen Cotossichin 107 (1669). Eenkannerliga blefwe twenne prester .. mykket hårdt och smäligen medfaarne. Spegel Dagb. 65 (1680). Vårde .. then (bortsprunget) fä, som intagit hafver, til thes .. lyst och tilsagdt är; sedan hafve han våld thet nyttia och bruka, men ej illa medfara. BB 9: 1 (Lag 1734). (Oehlenschläger) slog .. sig ned på Atterbom, hvilken både såsom skald och filosof, men isynnerhet som kritikus, blef illa medfaren. Fahlcrantz 4: 15 (1865). Tore Sel .. förgrep sig en gång på en ung bonde, Åsbjörn Sigurdsson. Någon tid derefter .. (omtalade Tore) huru han medfarit denne. VRydberg i GHT 1873, nr 81, s. 1.
b) med avs. på sak; företrädesvis (o. numera nästan bl.) i pregnant anv. l., vanl., med bestämning angivande behandlingens art, i sht i uttr. medfara (ngt) illa, om dålig l. ovarsam behandling l. olämpligt förfarande (så att ngt därigm fördärvas) l. våldsam, fördärvbringande framfart l. misskötsel l. vanvård. Hwad han slachter thet motte well saltet bliffwe, och icke så ilde medfares som ther opå Slottet skee pläger. G1R 17: 441 (1545). (Uppsyningsmännen skola) efterse samt hos Härads Rätten angifva huru Allmänningen medfares och skötes. LandtmFörordn. 126 (1734). Att skogen ej medfarits värre (i Österrike) än fallet är, torde bland annat .. bero på den ganska stränga .. lagstiftningen för vården af enskildas skogar. SkogsvT 1904, s. 140. — särsk. (numera knappast br.) i fråga om krigiskt förhärjande av en landsdel o. d. (Konung Valdemar o. konung Erik drogo) en ansenlig Krijgzmacht til Wästergötland, hwilket the ynckeligen medfore. Sylvius EOlai 180 (1678). Hallenberg Hist. 4: 897 (1794).
c) i p. pf. i adjektivisk anv.; i uttr. illa medfaren l. i pregnant anv.
α) om levande varelse l. ngns kropp l. om kroppsdel: som bär spår av att ha varit utsatt för hård behandling l. hårda påfrestningar l. våldsam framfart l. för svåra strapatser; illa åtgången (av livet), illa tilltygad; äv. närmande sig bet.: härjad, medtagen; förr äv. i speciellare anv.: misshandlad, illa tilltygad av slag o. d. Huru Biörnen (som blivit slagen av bönderna) .. kom igen til Hofwet, ganska illa medhfarin. Forsius Fosz 75 (1621). Af slag så medfaren är hela din kropp, / At ey din wälsignade lemmar / Nu mera gienkiännas. Tiburtius SiälNöje 24 (c. 1710). De av livet illa medfarna existenserna. Mjöberg Lb. 480 (1910); jfr a. Ansiktet var på senare tiden medfaret, ögonen något insjunkna och mattade (osv.). Högberg Utböl. 2: 12 (1912).
β) om sak: som bär spår av ovarsam l. hårdhänt behandling l. av långvarig l. flitig användning o. nötning o. d., illa åtgången l. tilltygad; skamfilad, nött, sliten; ofta närmande sig bet.: som är i dåligt, söndrigt, osnyggt skick o. d., i sht förr äv.: vanskött, förfallen. L. Paulinus Gothus ThesCat. 345 (1631). (Jag) fan .. husen mehrendels ruinerade och illa medfarne. HTSkån. 1: 194 (1658). Skogarne äro mångestädes illa medfarne. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 82 (1775). Neromkring väggarna (i fångtornet i Alhambra) äro de gamla porslinsmosaikerna sönderfallna och illa medfarna. Lundgren MålAnt. 1: 183 (1870). Dräkten något sliten och medfaren. Lundgren Ibsen Gynt 188 (1927). särsk. (numera bl. tillf.) om landsdel o. d.: förhärjad. Dalin Hist. 2: 264 (1750). Topelius Fält. 4: 99 (1864).
Spalt M 632 band 17, 1943