| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MUTTER mut4er l. med tyskt uttal, sbst.1, f.; best. -n (föga br., Östergren (1932)); pl. muttrar (föga br., Cygnæus 10: 18 (1851)). Anm. I vissa fall nyttjas ordet i best. anv. i sg. utan slutartikel; jfr MODER, sbst. 1 b.
1) (i vissa kretsar, vard.) förtroligt, ngt skämtsamt tilltalsord till l. benämning på moder av hennes barn l. i förh. till hennes barn, ”mor”, ”morsgumma”, mamma; äv. till l. om hustru, i sht använt av hennes make. Tegnér (WB) 2: 78 (1819). Bättre sent än aldrig, mutter lilla! — svarade sonen. Blanche Våln. 119 (1847). Ehuru hennes mutter hade haft det litet trassligt med en obetydlig pension .., så ansåg Marie Louise (osv.). Blomberg Överg. 77 (1915). Men mutter, mutter, vadan detta oväntade vänskapsbevis? HemVeckoT 1943, nr 49, s. 31 (sagt av maken).
2) (i fråga om ä. förh.) till l. om krögerska. Fredmans Epistel Til Mutter på Tuppen. Bellman (BellmS) 1: 226 (c. 1773, 1790). Bergman Knutsm. 213 (1916).
3) [efter t. mutter-] ss. förled i ssgr.
2) (förr) vid alunvärk: den i karen med ”saffian” överblivna luten. Rinman (1789). SvGeogrÅb. 1932, s. 103 (1821).
Ssg: muttervattens-brunn. (förr) till -vatten 2: reservoar för muttervatten. Rinman 2: 175 (1789). SvGeogrÅb. 1932, s. 71.
Spalt M 1679 band 17, 1945