| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OBELÅTEN, p. adj. icke belåten; missbelåten, missnöjd, otillfreds; äv. i utvidgad anv., om min, yttrande o. d.; särsk. i uttr. obelåten med ngn l. ngt. PErici Musæus 3: X 1 b (1582). Han syntes temligen obelåten med den klena framgång han rönte. Carlén Repr. 438 (1839). Damons obelåtna, knarriga röst. Böök SvStud. 130 (1913).
OBELÄGEN. (†) motsv. belägen 4: oläglig; olämplig; opassande; obekväm; stundom äv. övergående i bet.: olämpligt belägen (se d. o. 1). G1R 28: 105 (1558). På obelägen och fahrligh tijdh. PErici Musæus 2: 348 a (1582). Dhe Capellaner som hafwa odugelige, ringa eller obelägne Boställe. VDAkt. 1720, nr 450 (1719). Ängar och dalar, långt frånskilda och obelägna för odling, ge (i Norrland) boskapen ett frodigt bete. Geijer II. 1: 24 (1825). —
OBELÄGLIG. (-legelig 1629. -läglig (-leg-, -igh) 1548—1821) (†) = obelägen. RA I. 1: 570 (1548). Obeläglige Platzer. Stiernman Com. 1: 142 (1555). Schartau Pred. 472 (1821). —
OBELÄGRAD, p. adj. särsk. (†) om kvinna: icke lägrad; jfr belägra III a. Judit 12: 12 (Bib. 1541). Schenberg (1739). —
OBELÄSENHET3~0200 l. ~0102. [jfr obeläsen] (i sht i skriftspr.) obelästhet. SvTyHlex. (1851). Heidenstam Tank. 22 (1896, 1899). —
Avledn.: obelästhet, r. l. f. (i sht i skriftspr.) egenskapen att vara obeläst. Johanson RecBakt. 138 (1928). —
OBELÖNAD l. OBELÖNT, p. adj. icke belönad, utan belöning; i sht förr äv.: som icke vederbörligen bestraffats; om person l. ngns handling o. d. Herren skal vårt blod med rättvis iver hämnas / Och våre fiender ei obelönte lämnas. Kolmodin QvSp. 1: 668 (1732). Ödmann StrFörs. II. 2: 105 (1803). —
OBEMANNAD, p. adj. [fsv. obemannadher] icke försedd med manskap l. besättning, icke bemannad. Möller (1790). Carell o. Edelstam 66 (1916; om ballong). —
OBEMANTLAD, p. adj. (i sht i vitter stil) bildl.: ohöljd, öppen. Murberg FörslSAOB (1791). Obemantlat klickvälde. Karlgren BolsjevRyssl. 57 (1925). —
OBEMEDLAD, p. adj. som saknar ekonomiska tillgångar l. resurser; som är i små omständigheter; medellös. AdP 1789, s. 174. SFS 1912, s. 256. —
OBEMÄLD l. OBEMÄLT, p. adj. (i skriftspr., numera knappast br.) icke nämnd, icke omtalad, oomtalad, onämnd; i sht i uttr. lämna ngt obemält; förr äv. i uttr. låta (ngn) ngt obemält, låta ngt vara onämnt (för ngn), förbigå ngt utan att nämna det (för ngn); förr äv. i den fristående satsförkortningen ngt obemält, utan att omnämna ngt. KOF 1: 238 (1575; i satsförkortning). Wi kunne Eder icke obemelt låta .., huruledes (osv.). Bergv. 1: 816 (1647). BL 14: 72 (1838: lemna). Auerbach (1913). —
OBEMÄNGD, p. adj. (numera i sht i högre stil) icke uppblandad (med ngt), utan tillsats(er) av främmande ämne(n), oblandad; ren; äv. i uttr. obemängd med l. av ngt. 4Mos. 28: 7 (Bib. 1541). Döpelsen skal med Gudz Ord och rent obemängt Vatn förrättas. Kyrkol. 3: 4 (1686). Obemängd nitroglycerin. SvTidskr. 1873, s. 92. Upp. 14: 10 (Bib. 1917). särsk. bildl. OPetri PEliæ f 3 b (1527). Thet cristi euangelium må renth och obemenkt her i wårt rikä predicat wårde. G1R 6: 106 (1529). Rydberg Ath. 276 (1859: med). Flodström SvFolk 200 (1918: av). —
OBEMÄRKLIG. (-eligh 1641. -lig 1791—c. 1817) (†)
OBEMÄRKT, p. adj. [fsv. obemärkter, oanmärkt]
1) icke observerad; obeaktad; förbisedd; äv. i uttr. obemärkt av, äv. för ngn; förr äv. i den fristående satsförkortningen ngn obemärkt, utan att ngn märker ngt, utan att märkas av ngn; jfr bemärka 2. OPetri Kr. 46 (c. 1540). OxBr. 12: 197 (1618; i satsförkortning). Välj till dina betraktelser sådana ögonblick, i hvilka .. (människorna) tro sig vara obemärkta af dig! Rademine Knigge 1: 96 (1804). Palmblad Fornk. 1: 74 (1843: för). Klättringen upp och ned kunde ske så mycket obemärktare, som vårt fönster låg åt en brandgata. Reuterswärd Minn. 188 (1922). (Han) lyckades obemärkt komma ut ur huset. Siwertz JoDr. 41 (1928). särsk.
a) övergående i bet.: okänd, icke allmänt känd; icke framträdande; äv. övergående i bet.: anspråkslös. Den obemärkte, som lefvat utan anspråk. Choræus Bref 208 (1804). Det obemärkta privat-lifvets, nästan alltför litet studerade, historia. Læstadius 1Journ. 399 (1831). Ramsay Skugg. 148 (1917).
b) (mindre br.) övergående i bet.: hemlig, förstulen; ss. adv.: i hemlighet. Sådant taal, ther medh man nogen obemärkt straffa eller til noget beweka wil. Balck Es. 5 (1603). (Klosterbrodern) gaf .. värdinnan en obemärkt vink. Mellin Nov. 1: 137 (1846, 1865).
c) (föga br.) övergående i bet.: omärkbar, omärklig. Det sälla lugnet försvinner obemärkt. Leopold 3: 331 (1794, 1816). Berzelius Kemi 2: 7 (1812).
d) (i skriftspr.) i sådana uttr. som önska bo l. vara obemärkt, om gravid kvinna: önska bo okänd l. i tillbakadragenhet på främmande ort (för att föda sitt barn där). Fruntimmer, som önska bo obemärkt, få godt och vänligt hem jämte antiseptisk behandling. DN 1908, nr 13569 B, s. 4.
2) [jfr 1 d] (i skriftspr.) om gravid kvinna: som önskar bo l. vara obemärkt (i bet. 1 d). DN 1911, nr 14857, s. 14. Obemärkt dam får billig och god inackordering. GHT 1912, nr 137, s. 15.
3) (†) icke påpekad, oanmärkt; i uttr. lämna l. förbigå o. d. ngt obemärkt, förbigå ngt i tysthet, förbigå ngt utan att påpeka l. framhålla det; jfr bemärka 3. Leopold 6: 94 (1803: förbigå). AnderssonBrevväxl. 1: 326 (1861: lemnat).
OBEMÖDAD l. OBEMÖDD, p. adj. (†)
1) icke besvärad (med ngt); jfr bemöda 2 a. RA I. 3: 1001 (1597). BtÅboH I. 6: 217 (1634). Murberg FörslSAOB (1791).
2) som icke kostat ngn möda, som ngn icke besvärat l. ansträngt sig för; naturlig; jfr bemöda 2 b, 3. Wallin Rel. 3: 111 (1831). Hans väsende är alltid obemödadt och konstlöst. Därs. 4: 154 (1832).
Spalt O 59 band 18, 1949