| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OFÖR ω3~fö2r l. ~fœ2r, förr äv. OFÖRD, adj.
1) om person l. ngns lemmar o. d.: vanför, ofärdig, lytt; numera bl. dels i vitter stil, ngt arkaiserande, dels bygdemålsfärgat i vissa trakter. Om någen vtaff .. wåre Landzknecter .. bliffua hugne, slagne eller skotne, så att the bliffua Limlastade eller wföre, Thå (osv.). G1R 9: 128 (1534). Ett par händer .., röda, vanskapliga, med krokiga fingrar, men icke alldeles oföra. Mörne Liv 247 (1925).
2) i uttr. oför till ngt, förr äv. att göra ngt (se a), som på grund av vanförhet l. sjukdom o. d. är ur stånd till ngt; numera bl. dels i vitter stil, ngt arkaiserande, dels bygdemålsfärgat i vissa trakter. Efter denna explosion var han upprifven och oför till arbete. Strindberg TjqvS 2: 277 (1886). Flodström SvFolk 397 (1918). — särsk.
b) (†) övergående i bet.: loj då det gäller att göra ngt (l. dyl.); jfr 4. Ehrenadler Tel. 523 (1723; fr. orig.: inapliqués).
3) (†) allmännare: som på grund av sjukdom l. (ålderdoms)svaghet o. d. icke är i stånd att på ett normalt sätt reda sig o. arbeta, icke frisk o. arbetsduglig. Ther någor gammal och oföör begärar komma vthi någon Hospital .. så (osv.). LPetri KO 93 a (1561, 1571). Effter thet een stoor deel af Rijksens Rådh äre i förledne tijd ifrån falldne och een part ållderstegne och oföre. Gustaf II Adolf 108 (1613). Hildebrand Statsförf. 164 (1896; om förh. under medeltiden).
4) (†) bildl., i fråga om handlingskraft o. d.: lam, slapp l. dyl.; jfr 2 b. En oföhr dierfhet mäst i början stadnar af. Geisler Fägnet. A 2 a (1709).
5) (†) om konkret föremål: som icke är i fullgott l. användbart skick; jfr FÖR, adj. 2. Är broon oföör böte alle dhe eij bygt hafwa 10 daler. FörarbSvLag 4: 307 (1692); jfr 6.
6) (†) om trafikled o. d.: icke farbar l. framkomlig (särsk. på grund av rådande snö- l. isförhållanden); äv. i det opers. uttr. det är ofört, det är omöjligt att komma fram. Ijserna på Siön bleffvo oföhra. Gyllenius Diar. 283 (c. 1670). Wägarne (voro) oförde. Broman Glys. 1: 352 (1712). (Det) var .. ofört emellan Skåne och Seland, så att isen hvarken bar eller brast. Botin Utk. 453 (1757). Weste (1807). Meurman (1847).
1) (i vitter stil, arkaiserande, o. bygdemålsfärgat i vissa trakter) till 1, 2, om (oförmåga beroende på) vanförhet o. d. Östergren (1933).
Spalt O 355 band 18, 1949