Publicerad 1950   Lämna synpunkter
ORDEL, r. l. m.
Etymologi
[jfr ä. d. ordel; av mlt. ordēl l. lt. ordeel; av fsax. urdēli, motsv. mnl. ordeel (holl. oordeel), fht. urteil(i) (t. urteil), feng. ordāl (jfr ORDAL); vbalsbst. till ett germ. verb uz-dailian, utdela, tilldela, som föreligger i fsax. adēlian, fht. irteilen (t. erteilen), feng. adǣlan, av UR, prep. o. adv., o. DELA, v.1; i bet. ’gudsdom’ torde ordet delvis vara lånat från t. ordel, eng. ordeal, mlat. ordela, vilka ord äv. ytterst utgå från det ovannämnda germ. verbalsubstantivet]
(†) dom, avgörande; särsk. om gudsdom, ordal. K. Hofrettens dom att medh gods efter mätesmanna ordel betala. Rudbeck Bref 300 (1685). Tholander Ordl. (c. 1875; om gudsdom).
Ssgr (†): A: ORDEL-LAG, r. l. f. l. m. [jfr eng. ordalian law] lag om användande av gudsdomar vid rättsskipning. Serenius Pp 3 a (1734).
B: ORDELS-MAN, m. [jfr mlt. ordēlsman] (skilje)-domare; jfr urdeloman. Stiernhielm Fred. 13 (1649).

 

Spalt O 1142 band 19, 1950

Webbansvarig