Publicerad 1951   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OTON ω3~tω2n.
1) (mindre br.) språkv. tonlöshet, obetoning; jfr o- 1. Noreen VS 2: 193 (1908). Danell SvLjudl. 44 (1911). Östergren (1934).
2) (föga br.) missljudande ton l. ljud; jfr o- 2. Thorild (SVS) 3: 97 (1791). Runeberg 5: 427 (1837). —
OTONAD, p. adj. fotogr. om kopia: icke tonad. SD 1899, nr 78, s. 5. —
OTONIG, adj. [till oton 1] (mindre br.) språkv. obetonad, tonlös. Noreen Pros. 11 (1897). Östergren (1934).
Avledn.: otonighet, r. l. f. (mindre br.) språkv. tonlöshet. Noreen VS 2: 193 (1908). Östergren (1934).

 

Spalt O 1581 band 19, 1951

Webbansvarig