| Publicerad 1952 | Lämna synpunkter |
PASSANT pasan4t, äv. -aŋ4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
(i sht i vitter stil, mera tillf.)
1) person som passerar ngt l. ngn, förbipasserande. Mattsson Resebr. 93 (1906). Då Ljungberg .. återvände förbi kassörens fönster, såg han honom åter sitta där, böjd över sitt arbete, men denna gång djupare, tycktes det passanten. Blomberg Överg. 156 (1915). Vi 1948, nr 15, s. 3.
2) person som bl. tillfälligt uppehåller sig på en plats, tillfällig besökande l. gäst; äv. bildl. (Växter som människorna oavsiktligt infört) komma ofta från aflägsna trakter och bli ”passanter”, tillfälliga gäster, då de ej i vårt klimat hinna till frömognad. BotN 1910, s. 149.
Anm. Presens particip av fr. passer ingår äv. i det från fr. inlånade uttr. en passant aŋ1 pasaŋ4 (l. med mer l. mindre genuint fr. uttal), med följande bet. 1) i förbigående (se FÖRBIGÅ 1 b); i förbifarten; numera nästan bl. i sådana uttr. som nämna ngt en passant o. d. Den ryske posten Hans Helmes, hvilken ifrån Stoorfursten är affärdatt till Konungen i Danmark och hafver bref att inlefverera till H. K. Maij:tt en passant. RP 8: 510 (1641). De bara en passant nämnda gambasonaterna. SDS 1947, nr 347, s. 4. 2) schack. i uttr. slå l. taga o. d. en passant, betecknande att en bonde som flyttas fram två steg till en plats bredvid en av motståndarens bönder kan slås l. tagas (om spelaren så vill) som om pjäsen endast hade flyttats fram ett steg. Lewis Schack 14 (1851). Wilson Spelb. 15 (1888).
Spalt P 411 band 19, 1952