Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PEN pe4n l. (i vissa trakter) PÄN pä4n, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(pen (peen) 1707 osv. pän 1805—1911)
Etymologi
[sv. dial. pen, pän; jfr d. pæn, ä. dan. o. dan. dial. pen, nor. pen, nor. dial. pæn; av lt. peen, pän; jfr fris. pän; sannol. av fr. en peine (de), orolig l. bekymrad (för); jfr ANPEN, ävensom ä. d. empeen, bekymrad, ä. lt. ampeen, förlägen. — Jfr PEN, sbst.2]
(vard., numera mindre br.)
1) som (ängsligt l. överdrivet) noggrant iakttager moralens bud l. god ton l. fina manér o. d.; överdrivet l. tillgjort sedesam, pryd, sipp; fin (se FIN, adj. IV 1 b); dels om person (särsk. kvinna), dels om seder o. d. Vår Philis, som var förr så pener, / Hon had’ numera ingen skam. Bergius Småsak. 6: 75 (1757). Ditt lands pena fasoner. Hagberg Shaksp. 4: 130 (1848). Han gick omkring och var pen och gudsnådlig hela dan, han! Siwertz Vatt. 41 (1925). Östergren (1934).
2) allmännare: täck, vacker; fin (se FIN, adj. I 1); äv.: nätt (se NÄTT, adj. 4); äv. ironiskt: ”snygg”, ”fin”. Runius (SVS) 1: 181 (1707; angivet ss. västgötskt). Öfver allt var det granrisadt, pent och pynteligt. Knorring Torp. 2: 220 (1843). (Att kasta ut mig genom fönstret) det vore pent af er, Ove. Jolin Mjölnarfr. 64 (1865). Att inga kunde dansa så pänt som Peter Blom och Lots-Anna. VeckoJ 1911, s. 1055. Östergren (1934).
Avledn.: PENHET, r. l. f. [jfr d. pænhed, nor. penhet] (vard., numera mindre br.) till 1 (o. 2); särsk.: pryderi, sipphet. Nordforss (1805). ElegT 1810, nr 33, s. 4. Östergren (1934).

 

Spalt P 576 band 19, 1952

Webbansvarig