| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PRELUDIUM prelɯ4dium, n. (Wallquist EcclSaml. 5—8: 102 (1749) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Serenius U 3 b (1734)); best. -iet; pl. -ier; förr äv. PRELUD, n. (Nordforss (1805)) l. r. l. m. l. f. (Knorring Vänn. 1: 72 (1835)).
1) mus. kort tonstycke som spelas ss. inledning till ett annat tonstycke (särsk. till en koral l. fuga); äv. om självständigt tonstycke (av liknande art), fri fantasi o. d. Serenius U 3 b (1734). Nu spelade orgeln några vackra preludier och gudstjensten började. Ödman VårD 2: 154 (1888). Lindström Kastv. 33 (1931). jfr CISS-MOLLS-, KORAL-PRELUDIUM.
2) mer l. mindre bildl., om ngt som inleder ngt l. utgör en början l. en förberedelse l. ett förarbete till ngt l. som förebådar ngt; förspel (se d. o. 3); i sht i pl. Phrygius HimLif. 89 (1615). Mönstringar äre såsom præludier och förespel (till exercisen). Isogæus Segersk. 569 (c. 1700). Mångfaldiga äro de bestyr, som utgöra præludiet till enhvar längre resa. Fries Grönl. 1 (1872). Olsson Fröding 249 (1950). särsk. om ngt som tjänar ss. inledning l. förberedelse till en begäran l. fråga l. ett påpekande l. meddelande (l. annan muntlig l. skriftlig framställning). Agrell Maroco 2: 272 (1799, 1807). Som långa preludier icke äro i min smak, frågar jag er kort och godt: vill ni bli min hustru? Benedictsson FruM 1 (1887; början av ett brev). Gierow SolLys. 48 (1925). —
Spalt P 1719 band 20, 1954