Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PRESENS pre4sens (i vers ∪ — Sigfridi K 5 a (1619; rimmande med Consequens)), adj. o. sbst.3; ss. sbst. n. (Trendelenburg GrSpr. 20 (1801)) ((†) r. l. m. Cellarius LatGr. 71 (1703), Nordforss (1805)); pl. = (Sundén (1888) osv.). Anm. I st. f. sg. best. av substantivet användes förr stundom formen presentet (Lindfors Bröder 34 (1806), Bring Rask 59 (1838: præsentets)). I pl. användas stundom äv. formerna presentia (Trendelenburg GrSpr. Bil. 6 (1801), Wessén SvSpråkh. 1: 85 (1941: Preterito-presentia)) l. presentier (Weste (1807), Knös Grec. 45 (1898)).
I. (†) adj.: som är närvarande l. tillstädes. Nordforss (1805; vid upprop o. d.). — särsk. om gåva, liktydigt med: som överlämnas. Doch moste gåfwor wara presens. Sigfridi K 5 a (1619; t. orig.: Doch must auch da sein die Presentz).
II. språkv. tempus vars huvudsakliga uppgift är att uttrycka närvarande tid; till detta tempus hörande verbform. Presens indikativ, konjunktiv. Cellarius LatGr. 71 (1703). Praesens (är) .. den närvarande (tiden), såsom; jag läser, .. nemligen nu. Molander Förespel 32 (1753). Beckman SvSpr. 97 (1904).
Spalt P 1742 band 20, 1954