Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RANKA raŋ3ka2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. (Bohusl.) ranka, stapel, trave; jfr dan. o. nor. ranke; möjl. samhörigt med RANK, adj., o. RANKA, v.1 — Jfr RANKA, v.3]
1) skogsv. trave l. stapel (t. ex. av bräder). Virket .. upplägges skotvis (i rankor), med varje längd för sig. Edberg TräB 186 (1929).
2) om skelett l. ryggrad; i ssgrna BEN- o. RYGGKOTE-RANKA.

 

Spalt R 263 band 21, 1956

Webbansvarig