Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SINUÖS sin1ɯø4s l. si1n-, l. -uø4s, adj.
Etymologi
[jfr t. sinuös, eng. sinuous; av fr. sinueux (f. -euse), av lat. sinuosus, avledn. av sinus (se SINUS). — Jfr SINUOSITET]
(numera knappast br.) buktig, buktande, slingrande, vågformig l. dyl.; äv. om ven: försedd med utbuktningar l. utvidgningar (jfr SINUS 2 b). TLäk. 1835, s. 208 (om vener). Ekbohrn (1904).

 

Spalt S 2652 band 25, 1968

Webbansvarig