| Publicerad 1969 | Lämna synpunkter |
SKALHAKE, om person m.||ig., om djur m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
(†)
1) person l. djur som springer l. har förmågan att springa fort, snabblöpare, storrännare o. d. Det war een Skalhake, sa Rÿttaren om Prästen. Celsius Ordspr. 2: 307 a (1709; bet. icke fullt säker). Förutan thetta, blef och eftersyn af Staffan tagen, som war en stor Hästkrämare, at Presterne hade skiöna klippare, skalhakar, slädelöpare, stortrafware. Broman Glys. 2: 87 (c. 1730). ”Jaså, Pettersonskans kamel .. hoppsann då, så ja, lilla skalhake! .. akta, att du inte skuttar öfver kärngen der! .. hopp, hopp! så, så! lilla skalhaken min!” Blanche Band. 423 (1848). WoJ (1891). Lundell (1893; utan angiven bet.).
2) person som arbetar fort (o. väl), rask l. duglig l. kraftfull person. Schultze Ordb. 1709 (c. 1755). Dalin (1854). Sundén (1888).
3) opålitlig person; skojare, skälm; bedragare; galenpanna o. d.; jfr HAKE, sbst.4 1. Weste (1807). Hon säjs skola gifta sig med NN, men det är en skalhake, som säkert slår upp eller bedrar henne, liksom han förr gjort med andra. Dens. FörslSAOB (c. 1815). Meurman (1847). jfr: Marcks v. Würtemberg, en stor Skalhake, har ensam (av alla i beredningen) voterat till Ärke Biskopens förmon (beträffande hans klagomål över konsistorium). Calonius Bref 166 (1796; bet. oviss).
Spalt S 3405 band 25, 1969