| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRANTIG skran3tig2, adj. -are. adv. -T.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skral (se SKRAL, adj. 1, särsk. 1 a) l. skraltig l. skranglig l. mager; jfr SKRANTEN. Strindberg AmerHum. 2: 155 (1879; om vagn). Skrantig och tunn, liten och bleknosig gick hon den tungsamma stigen. Ullman FlickÄra 68 (1909).
Spalt S 4754 band 26, 1973