Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKROVLA skrå3vla2 l. skrov3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(äv. -å-)
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) skrovla, göra skrovlig; samhörigt med SKROVEL o. SKROVLA, sbst.]
1) (†) refl. l. (se SKROVLA BORT) i pass. med intr. bet., om berg: brytas ned l. sönder, (grovt) smulas. Uppå de ställen der berget sig til grofgrå sand skråflar. Bromell Berg. 36 (1730).
2) i fråga om (känselförnimmelse o.) ljud.
a) åstadkomma l. ge ifrån sig ett (grovt) skrapande ljud o. d.; särsk. (o. numera nästan bl., mera tillf.): säga (ngt) l. tala med skrovlig (se d. o. 3) röst; äv. (tillf.) i uttr. skrovla loss rösten, få bort skrovligheten hos rösten, komma i gång med att tala på normalt sätt. (Sv.) Skrofla .. (t.) eine Art Geräusch machen, als wenn etwas an einander stöszt. Möller (1807). En dag försvann det silfver ur det gamla blåmålade skåpet i hufvudstugan. .. Sammels, grannarne, skakade menande på hufvudena, och Bernatte på Berget tog pipan ur mun och skroflade: — Rackare bli rackare — doppa’n! Wallbeck-Hallgren VandrEl. 26 (1910). ÖgCorr. 1966, nr 25, s. 10 (: loss).
b) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ing, (grovt) krasande l. skrubbning. Under och kring skullerbladet på högra sidan, mot ryggen kände Patienten en sort skråfling eller krasning, och då man strök derpå kunde man både höra och känna litet buller, likasom man hade strukit på upblåst kalfkött. VetAH 1802, s. 140. Därs. 142.
Särsk. förb.: SKROVLA BORT. (†) till 1; i pass. med intr. bet.: (gm vittring) smulas bort. När man går af och til i bergen, men serdeles å Södermalms sijdan, äre de af bränna och witterung myckit antände, heel rostiga, och någrastädes nästan som bortbrände, så at det skroflas bort och förtäres. Hiärne 2Anl. 306 (1706).
Ssg (till 1; jfr skrovel ssgr): SKROVEL- l. SKROVLE-SAND. (skrovel- 1706. skrovle- 1706) (†) sand av söndersmulat berg. Hiärne 2Anl. 306, 307 (1706).

 

Spalt S 5005 band 26, 1973

Webbansvarig