| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SLÖA slø3a2, förr äv. SLÖGA, v. -ade (Gustaf II Adolf 49 (c. 1620: förslögat, p. pf.) osv.) ((†) pr. sg. pass. slöges Tessin Bref 1: 286 (1753); p. pf. slöckt BoupptVäxjö 1755 (: slöckte, pl.)). vbalsbst. -ANDE.
I. tr.
1) motsv. SLÖ, adj.1 1, med avs. på egg l. udd l. vapen l. verktyg o. d.: göra slö; äv. i pass. närmande sig deponentiell anv.; äv. bildl. 2 st slöckte Klingar. BoupptVäxjö 1755 (efter en sämskmakare). Se, hur svärden / Slöas re’n! Atterbom VittH 193 (1845). GHT 1896, nr 155 B, s. 1 (i p. pf., bildl., om penna). Fullt torrt, slöar .. (bokvirket) verktygen. LfF 1900, s. 145. Bangkokteaken .. är hård utan att slöa knivarna, kräver ingen ytbehandling och är helt okänslig för skadeinsekter, röta osv. Form 1952, Ann. s. 47. För att eggen ej skall slöas. SvHandordb. (1966). jfr FÖR-SLÖA.
2) i utvidgad l. bildl. anv., motsv. SLÖ, adj.1 2: göra slö; företrädesvis med obj. betecknande (person med avs. på) sinnesförmögenhet l. förstånd l. uppträdande l. verksamhet o. d.; äv. utan obj.; äv. i pass. närmande sig deponentiell anv. År och arbete hafwa stympat mina krafter och slögat mitt sinne. Tessin Bref 1: 202 (1752). Människan tarfvar en vän, som öpnar henne tankarna, på det de ej, likt en förståckad källåder, måtte grumlas och sundt begrepp icke slögas. Lantingshausen Young 1: 49 (1787). För ett öga som ej slöats af vanan vid ett sådant skådespel (dvs. Paris när solen bryter fram) var det en fängslande tafla. Rydberg 8: 220 (1874). Gripande allvar ligger i Jesu maning till sina trogna .. att icke slappna, slöas, stelna och somna. Billing Betr. 588 (1907). Jag (har) behöft, och behöfver än, en del medel, som lulla in och slöa. VNorström (1915) hos Liljedahl Norström 2: 452. Hettan slöar både kropp och sinne. SvHandordb. (1966). särsk. (föga br.) med avs. på kontur o. d.: matta. Ser ni inte, att stenen med det inhuggna (svenska riks-)vapnet mossbelöpes och förvittrar, märker ni då inte huru konturerna slöas. Lindqvist Dagsl. 2: 172 (1900). Jag borde skildrat .. (teaterturnén) då. Nu har tiden slöat konturerna. Dens. Stud. 97 (1906).
II. intr.
1) (i fackspr.) motsv. SLÖ, adj.1 1, om skärande stål: bli slö (se SLÖ, adj.1 1). Vid profning af svarfstål, för svarfning af kokillhärdade tackjärnsvalsar, stod lancashire-cementeringsstålet bra vid lag, skar bättre och slöade mindre än det engelska gjutstålet. JernkA 1901, s. 248.
2) i utvidgad l. bildl. anv., motsv. SLÖ, adj.1 2: vara slö; låta tiden gå i slö overksamhet, vila sig; stundom: lata sig; äv. (i de särsk. förb. SLÖA AV o. SLÖA TILL) i fråga om att bli slö. Sitta l. ligga och slöa. Levertin Konfl. 7 (1885). Ni bara slöar — ja, det är hvad jag kallar det. Cavallin Stevenson Söderh. 111 (1897). I dag skulle han hvila sig, gå omkring och slöa. Öberg Makt. 2: 91 (1906). Nere mot en å slöade en flock hästar med sovande manar. Lo-Johansson Stat. 2: 133 (1937). Wahlöö Lastb. 8 (1962). jfr HALV-SLÖA.
SLÖA BORT10 4. under slöande fördriva (tid o. d.). Slöa bort sin dag. Schück VLittH 1: 560 (1900). SvHandordb. (1966). —
SLÖA FRAM10 4. (mera tillf.) under slöande framleva (sin tid). Han önskade hvarken lefva eller dö, han slöade fram minut för minut af en värdelös tillvaro. Norlind Hell 2: 128 (1913). —
SLÖA NED SIG10 3 2 l. NER SIG3 2. (mera tillf.) till I 2: försätta sig l. låta sig försättas i tillstånd av slöhet; jfr ned, adv. 8 (a). Lasse .. sjunker ihop i ett hörn, får en öl och slöar ner sig. Koch Arb. 250 (1912). —
SLÖA TILL10 4. bli slö. Hedenstierna Marie 53 (1896). Det ungdomliga auditoriet sköter om att läraren inte slår sig till ro och slöar till. ÅbKristHum. 1964, s. 60.
Spalt S 7376 band 28, 1979