Publicerad 1986   Lämna synpunkter
STAGIRIT stag1iri4t, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-irit 1708 osv. -yrit 1674—1868)
Etymologi
[jfr t. stagirit, eng. stagirite, stagyrite, fr. stagirite; av gr. Σταγειρίτης, av Στάγειρος l. Στάγειρα, STAGIRA, namn på Aristoteles’ födelsestad i Grekl.]
(numera nästan bl. ålderdomligt l. arkaiserande) invånare i staden Stagira; i sht i sg. best., om filosofen Aristoteles († 322 f. Kr.); äv. om var o. en av anhängarna av hans filosofiska åskådning. Som Stagyriten lärdt all warelse består, / At ingen ting begynt, at intet ända får. Lucidor (SVS) 372 (1674). Stagiriter eller Stagyriter, (dvs.) anhängare af filosofen Aristoteles lära. Andersson (1857). Stagirit, (dvs.) invånare i den macedoniska staden Stagira. Ekbohrn (1904). Aspelin TankVäg. 1: 191 (1958; i sg. best., om Aristoteles).
Avledn.: STAGIRITISK, adj. (numera nästan bl. ålderdomligt l. arkaiserande) som tillhör l. avser l. utmärker staden Stagira l. filosofen Aristoteles l. hans filosofiska lära. Den stagyritiske mästaren i vetenskapen (dvs. Aristoteles). VetAH 1848, 2: 309. (Aristoteles’) med vederbörligt stagiritiskt dunkel afgifna svar till Alexander. Cygnæus 5: 306 (1865).

 

Spalt S 10814 band 30, 1986

Webbansvarig